Författararkiv: annasara

På Natural history museum

Publicerat av under Din ciceron i London, Personligt

När jag var liten, en sådär 7-8 år, var jag absolut besatt i djur. Jag tror att det är en ganska vanlig barnsjukdom. Jag läste allt jag kom över och kunde massor. Vilket djur som sprang snabbast, hoppade högst, dök djupast, hade längst horn, blev äldst, var minst, störst och farligast. Det händer fortfarande att det kan dyka upp någon märklig faktakunskap i mitt huvud från den tiden, men annars är det en värld som jag sällan gör återbesök till. I söndags var jag dock där i flera timmar. Jag var på Natural history museum.

Natural history museum är på sätt och vis som en kvarglömd rest av 1800-talet. Den tid när man var så intensivt upptagen med att samla, stoppa upp, ställa ut och beskriva den planet vi bor på. Jag gick omkring som en 1800-tals publik, storögt betraktandes elefanter, uttrar, kolibrier, dinosaurier, oxar och den enorma modellen av en blåval (världens största djur – någonsin!). Och det var som att vara åtta år igen, hänförd och fascinerad över alla de märkliga, underliga skapelser som bebor jorden. Jag upptäckte att jag har samma favoriter nu som då. Mina favoritdjur är: djuphavsfiskar, narvalar, kaskeloter, albatrosser, kolibrier, ormar och insekter som bygger samhällen. Jag har också en speciell och mycket vördnadsfull relation till spindlar.

Sedan blev jag stående länge framför den här märkliga fågeln:

En dront. Och jag tänkte på att någon av alla mina 1600-tals officerare kanske någon gång såg en sådan. Innan de dog ut och försvann för gott från den här planeten. Och så tänkte jag på Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”. Den går såhär:

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Anno 1790

Publicerat av under Historia i allmänhet

Alltså, jag blev till min egen stora förvåning lite hooked på Anno 1790 när jag tittade igenom hela serien i julas. Förvånad eftersom svenska historiedraman brukar vara någon slags ohygglig blandning av historieskildring á la Herman Lindqvist, dramaturgi ur Allers veckotidnings noveller och scenografi från en skolpjäs på mellanstadiet. Men Anno 1790 klarar sig riktigt bra ur de fällorna. Snyggt filmad, snygga kostymer och snygg scenografi. Inte heller försöker den vara någon slags missriktad historielektion i tid och otid. Det rabblas rätt lite fakta och är trivsamt ont om onödiga styltiga förklarande repliker som: ”jo, nu när kungen har bestämt att… så måste man väl förstå att… och följande personer kommer snart ansluta sig till en statskupp (uppräkning).” Jag gillar också korsningen av en modern polisserie och vitpudrade peruker. Det är lite Scandinavian noir över det hela, fast 220 år tidigare. Dessutom är det ju knappast en dramaturgisk nackdel att folk kan bli dömda till döden, torterade eller bara gå under i armod, barnsäng och fattigdom. Ibland blir det lite för stelt och högtravande, men det stör mig inte särskilt mycket. För det finns också en humor. Försiktiga små blinkningar till den tid man försöker gestalta.

Ta bara det här med peruker till exempel. Pudrade peruker måste vara en skådespelares värsta mardröm. Det spelar ingen roll att de var på modet och nödvändiga statussymboler på 1700 – talet, i våra ögon ser de ändå hopplöst tramsiga ut.  Polismästare Johan Gustaf Dåådh (Peter Eggers) bär följaktligen inte peruk. Men vid ett tillfälle provar han en. Och det är så underbart missklädsamt! Han ser ut exakt som man skulle känna sig om man var tvungen att ha på sig något liknande under en viktig dag på jobbet. För min del hade serien gärna fått spåra ur lite mer på det sättet och slängt all den vördnadsbjudande respekten för det förflutna helt överbord.

I övrigt är jag så nöjd över att någon ens kommit på tanken att göra en sådan här serie att jag mest tackar och tar emot. Och hoppas på en fortsättning! Det kan väl aldrig bli för mycket av revolutionära, kirurgiskt kompetenta 1700-tals poliser?

… Husman och Husman

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden, Ur arkivet

Jag glömde ju… slitet med rullorna igår fick en oväntad belöning. Jag hittade nämligen plötsligt en sjöofficerare vid namn Hans Husman som var i tjänst vid 1700-talets början. Lite senare har han bytt namn till Ridderheim. Han har alltså adlats! Namnet Husman klingar särskilt bekant för mig eftersom jag ägnar ett helt avsnitt i min avhandling åt en konflikt mellan underlöjtnant Erik Hansson Husman och den adliga kaptenen Werner von Rosenfelt. Nu kastade jag mig över Svenska adelns ättartavlor. Kunde Hans Husman vara sonen?

Visst var han det! Och så fick jag också veta vad hustrun till Erik Hansson Husman hette. Hon som var med ombord på Danska Fenix där hela konflikten ägde rum och som omsorgsfullt försökte försvara sin man genom att muta ett par båtsmän att vittna falskt. Hon hette Catharina Olofsdotter Möller. En liten upptäckt för mänskligheten, men en rolig upptäckt för mig!

Om man vill läsa om en riktig upptäckt istället kan man göra det här: Om Joachim Östlunds upptäckt av en svensk slavhandel i Medelhavet under 1700-talet.