Det bästa…

Publicerat januari 24, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Personligt

… när man har en lång, lång lista på saker som måste göras är att man får så mycket att välja på. Man kan till exempel välja att göra det som är roligast först.

Idén att man ska börja med det tråkiga för att sedan belöna sig med det roliga ger jag inte mycket för. Varför ska man börja med att straffa sig själv ordentligt för att man jobbar? Det tar dessutom ofta så mycket energi att göra tråkiga saker att när man väl kommer fram till det roliga är man så trött att det roliga inte är hälften så roligt som det hade kunnat bli, om man gjort tvärtom.

Det värsta som kan hända om man börjar med det roliga är att man måste ta det tråkiga sedan. Har man tur så har man redan fått så mycket energi av det roliga att det tråkiga då går av bara farten. Har man inte tur får man bita i det sura äpplet, men det hade man ju fått göra i alla fall.

Dagens roliga: att läsa en spännande och intressant artikel om självmord i det tidigmoderna Europa och att leta exempel ur källmaterialet till en konferens i Glasgow.

Dagens tråkiga: artikeln om svenska sjöofficerares karriärer. Den är en riktig problemsamlare. Så den spar jag så länge.

Ett besök på Victory

Publicerat januari 23, 2012 av annasara under Din ciceron i London, Historia i allmänhet

Jag är fortfarande lite rusig av lycka. Jag har varit på museet Portsmouth historic dockyard – egentligen ett kluster av flera museer – och besökt Nelsons flaggskepp Victory. Egentligen står Nelson mig upp i halsen just nu. Det vore roligt om engelsmännen någon gång kunde prata om sin flotta utan att prata om Nelson. Men det fenomenet tänker jag ondgöra mig över någon annan gång. Kanske.

För trots Nelson är Victory en dröm för en marinhistoriskt intresserad människa. Det finns inga utställningar i världen, hur bra de än är, som kan återskapa känslan av att befinna sig ombord på ett riktigt skepp. Det är bara på ett riktigt skepp som man kan föreställa sig hur saker och ting kunde ha gått till. Det är bara på ett riktigt skepp som sådana föreställningar kan få någorlunda vettiga proportioner. Det är bara riktiga skepp som luktar tillräckligt mycket tjära. Livet ombord på Victory var ju förstås mycket annorlunda än livet ombord på skeppen under 1600-talet men vissa saker måste varit samma. Trängseln. Hierarkin och hur skeppets olika rum signalerade olika status. Arbetet. Känslan av att kravla sig upp på däck en tidig morgon för att gå på sin vakt.

Guiden hade varit officer i flottan – dock inte Nelsons även om alla möjliga olika tidsperioder i britternas värld verkar smälta samman till ett enda The navy – och gav väl en i sanningens namn mycket stereotyp bild av flottan. Vi avverkade i tur och ordning platsen för där Nelson blev skjuten, platsen där Nelson dog, den niosvansade katten och många kommentarer om en värld ”where men were men”.

Men det spelade ingen roll. Victory låg där och var sin egen, oavsett vad guiden sa om henne och hennes däck vittnade om ett myllrande, komplicerat och fängslande liv som rymde alla slags människoöden och alla slags människor. Min personliga favorit var båtsmannens och timmermannens förråd och verkstäder. Och så hålrummet där skeppets förråd förvarades. Platser där man kunde ana vardagen ombord. Det verkliga livet, fjärran från Nelsons prålande kostymer.

Men… hur svårt kan det vara?

Publicerat januari 16, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar

Jag fick en rolig förfrågan i höstas. Det var redaktören för Karolinska förbundets årsbok som hade läst min gamla magisteruppsats ”Att fäkta som en ärlig man” och undrade om jag inte kunde tänka mig att publicera den. Alltså, jag tycker verkligen om att få förfrågningar. Det får mig att känna mig intelligent (nästan briljant faktiskt), behövd och önskad. Så jag tackade naturligtvis ja. Bara jag fick göra några smärre ändringar. Det skulle gå fort tänkte jag. Min magisteruppsats var storartad, hur svårt kunde det vara att bara putsa till den lite?

Note to self: nästa gång du minns något som storartat, var snäll och läs igenom det innan du tackar ja till att publicera det någonstans.

Finputsningen har förvandlats till storsläggan. Bort med de pinsamma, taffliga teoriresonemangen, bort med den patetiska bakgrundbeskrivningen, väck med den löjligt banala forskningsöversikten. Rodnaden stiger på mina kinder när jag inser att Karolinska Förbundets redaktör faktiskt läst det här!

Men det finns förstås fördelar med att tvingas konfrontera en nästan fyra år gammal text. Man upptäcker att man trots allt har lärt sig någonting sedan dess. Och jag tycker dessutom om den här uppsatsen. Den var min port in i 1600-talet. Den var mitt första möte med handskrivet 1600-tals material. Den föranledde mitt första besök på ett arkiv. Den gav en första glimt av stormaktstidens flotta. Och alltsammans var liksom kärlek vid första ögonkastet. De kommissiorialrättsprotokoll från 1676 som uppsatsen byggde på (jag vet att kommissorialrättsprotokoll kan vara världens tråkigaste ord, men försök bortse från det) är fortfarande mitt favoritmaterial. Det är lite som att komma hem. Så det är med ganska kärleksfull hand jag nu tar ihjäl mina gamla studentresonemang om ditten och datten, målar om dekoren, slår på de nyupphängda strålkastarna och säger: årets comeback är amiral Johan Bär! Ännu en gång i det akademiska rampljuset! Välkommen upp på scen!