För några månader var den här staden min. Omöjligt och överväldigande till en början men till sist blev staden en vän. Jag som inte ens tycker om stora städer. Nå, den här stora staden tycker jag om. Och den här stora staden kommer jag att sakna i morgon när tåget rullar ut från Eustons station.

Fem månader behöver inte vara något märkvärdig alls. Men de kan också vara som ett helt liv. Vad kommer att hända när det livet möter det gamla där hemma? Kommer omställningen tillbaka gå snabbt eller långsamt? Kommer jag sakna saker jag inte väntade mig att sakna? Kommer hemmavardagen kännas tråkig och grå eller kommer den glittra och blänka? Kommer minnet av London snabbt lämna min kropp och förpassas till dimmig glömska eller kommer det leva kvar, vara rikt och levande?

Jag har ingen aning. Det kommer att vara pirrigt att komma hem.

Men först konferens i Glasgow. Ett gäng marinhistoriker som träffas och pratar om sina favoritämnen: båtar och båtfolk. Jag är mycket förväntansfull!

Det är sant att jag lärt mig att tycka om London under de här månaderna. Att storstaden blivit en plats att känna sig hemma på. Men jag borde nog precisera mig lite grann i det där uttalandet, för London är ju inte en stad, utan flera städer. Där finns områden så stenrika att man nästan förväntar sig att det regnar diamanter när det regnar, och inte vanligt Londonslask. Typ South Kensington. Där finns det intellektuella Bloomsbury med sina pampiga stenkolosser till byggnader och många parker där folk fina dagar sitter på bänkarna och läser, där finns turistfällorna i triangeln Oxford street, Trafalgar Square och Picadilly Circus där alla stora klädkedjor har minst en jätteaffär, och de små restaurangtäta gatorna i Soho. Där finns de avskalade, från all mänsklighet befriade, finanskvarteren längs Fleet Street upp mot City, och det historiska gyttret av kyrkor, ruiner och hotell vid South bank. Det är inte på någon av dessa platser som jag känner mig hemma.

Det är istället i östra London. Från Jack the Rippers gamla mordkvarter i Whitechapel hela vägen bort till Stratford där OS-byn ska ligga. Det östra London som londonborna själva tror är någon slags filial till Mexico City i kriminalitet. Här har jag funnit Londons hjärta. Blandningen av människor från jordens alla hörn som sökt sig hit, som alltid sökt sig hit och som efter bästa förmåga försöker skapa ett litet hörn av möjligheter åt sig i denna miljonstad är en sympatisk blandning när man själv är främmande, en gäst någon annanstans ifrån.

Dessutom berättar östra London verkligen historien om London. Det har alltid varit en kosmopolitisk stad och det har alltid varit en stad där många människor levt på marginalerna. Pampiga byggnader – de må vara siluettvänliga som Big ben eller Gurkan – är inte Londons egentliga själ. Vem som helst kan se att detta inte är en stad för pompa och ståt. Här finns inga stora paradgator eller prålande boulevarder. Här finns överhuvudtaget inga självklara platser för maktmanifestationer: i alla tider måste en härskare i denna stad ha förlorat sig i gyttret av smala gator, kaosartad trafik och ett ansenligt antal människor fullständigt värdelösa som skatteunderlag. Där man ändå försökt bättra på pampigheten en smula – och man har verkligen försökt! – har de stora palatsen ohjälpligen försvunnit bakom drivor av andra hus. Inga stora torg, inga vyer syns till någonstans. Försöker man betrakta den ståtliga St Paul’s Cathedral lite på avstånd får man alltid en röd dubbeldäckare i ansiktet. London har inte plats för djup beundran och vördnad. Staden är liksom för fullpackad av själva livet.

Östra Londons historia illustrerar detta kanske bäst av allt. Det är i mångt och mycket historien om människor som alltid betraktats som ett problem eller som föremål för åtgärder. De har helt enkelt varit fel slags människor. De har varit sjömän, varvsarbetare och textilarbetare. De har varit kineser, indier och afrikaner, de har varit hugenotter, judar och – numera – muslimer. Och värst av allt: de har varit fattiga. Och fattigdom är förstås det mest omoraliska och degenererade som finns.

Här finns ingenting att trycka turistvykort av.  Ändå är det här som London lever. Det har Londons fattiga konstnärer för länge sedan insett och därför är östra London numera Londons kreativa centrum. I takt med att de små oberoende gallerierna, secondhand butikerna och musikscenerna dykt upp har resten av London yrvaket och förvirrat börjat snegla österut med en ny blick. Vissa delar har redan utkorats till Londons hippaste: Shoredicht, Brick Lane och Bethnal Green kommer snart förlora sina fattiga konstnärer i takt med att hyrorna går upp. De får väl flytta österut.

Själv andas jag ut när tåget äntligen passerat Aldgate och jag lämnat det smått hysteriska finans – och turistlondon bakom mig. När jag kommer upp ur tunnelbanan vid Upton Park möts jag alltid av ett myller, nästan oavsett vilken tid på dygnet det är. Gatan kunde ligga i Pakistan, om det inte varit för de omisskännliga brittiska tegelhusen, dubbeldäckarna och så Tesco en bit längre ner. Från myllret svänger jag sedan vänster in på min egen tysta lugna gata. Jag tittar på stjärnorna. Möter alltid någon. När det lilla klocktornet på den ghanesiska kyrkan syns vet jag att jag snart är hemma.