Umeå stads… historia?

Det kanske är för att hela centrum just nu ser ut som en byggarbetsplats men jag retar mig mer och mer på att Umeå stad verkar sakna backspeglar. Alltså det verkar finnas en bergfast, orubblig övertygelse om att det Umeå som ligger vid Umeälvens strand idag inte har någonting med det förflutna att göra. Möjligen kan man då och då kasta en hastig blick bakåt till 1960-talet då universitetet grundades men då tycker man sig ha gjort en historisk djupdykning.

Det är symptomatiskt att alla spännande historiska museum om Västerbottens kustland inte ligger i Umeå utan är utlokaliserade till småorter. Jag har för all del inget emot själva utlokaliseringen som sådan, om den hade varit en del av en medveten strategi. Istället verkar det mer vara så att Umeå helt enkelt inte har orkat bry sig, varpå eldsjälar och entusiaster har tagit på sig att fylla igen tomrummen, med mycket lite tack från kommunen. Jag menar, man anstränger sig inte nämnvärt för att lyfta fram det fina lilla sågverksmuseet på Västerbacken i Holmsund, eller det fantastiska (prisbelönta!) båtmuseet på Holmön, bara för att ta några exempel. I mina mest dystra stunder  har det snarare verkat som att man anstränger sig mer för att se till att folk inte åker dit.

Det verkar som att man på kommunen resonerar ungefär som att det räcker med att här finns ett länsmuseum. Med det har man gjort sitt. Men förutom att länsmuseet är ett länsmuseum och i Västerbottens län har ett tämligen vidsträckt upptagningsområde så är man, förlåt att jag säger det, måttligt intresserad av historia. Särskilt inte urbanhistoria, i alla fall inte sist jag kollade. Vilket kan bero på att det inte arbetar historiker på museet utan folk med andra kompetenser (arkeologi, byggnadsvård eller etnologi) som därmed har andra intressen.

Det är förstås lätt att bortse från det förflutna när man är en universitetsstad med en hög genomströmning av folk. Många, som till exempel jag själv, minns ju bara staden ett par år tillbaka i tiden. Men jag kan förbluffas över att jag bott här i snart tio år utan att ha fått någon uppfattning alls om vilken slags stad det här egentligen har varit. Alltså, på de flesta andra ställen jag har bott har jag fått en sådan uppfattning på två veckor. Det skyltas och flaggas hej vilt om platsens tidigare historia  och på somliga håll trycks det nästan upp i ansiktet på en. Inte i Umeå. Där får man leta om man vill hitta något.

Jag tycker därför att Umeå borde skaffa sig ett stadsmuseum. Ett fint, litet genomtänkt, spännande och djärvt stadsmuseum. Det skulle – om jag får drömma lite – inte handla om husen och gatorna i första hand. Det skulle handla om människorna. Om den som till exempel tog den här bilden och om de som röjde upp i ruinerna, byggde sig nya hem, reste en ny stad ur askan.

Bilden

Det finns en sak som aldrig upphör att fängsla mig med mitt källmaterial. Det är de långa, omsorgsfullt utredda fallen, när ett helt händelseförlopp rullas upp och får färg, liv och lyster. När människorna beskrivs så att man börjar se dem framför sig. Hatten som läggs på bordet. Ölkannan som slängs på golvet. Ljudet av ett glas som krossas. Hur den stulna flagglinan smugglades ut under kläderna. Hur skeppsgossen just skulle beslå andra råbandet innan han tappade balansen och föll ned från rån. Hur båtsmannen som vanligt varit på väg hem efter vakten när han plötsligt hörde ett gräl på gatan.  Små brottstycken av en sedan länge försvunnen tid som lösgör sig ur det förflutnas dimma och framträder i blixtbelysning. Drömlikt, svårtytt och fragmentariskt.

Det är alltid svårt att få ihop det där med den torra, strikta akademiska ramen, med teoribygge och analytiska frågor. Det är som om bilderna är projicerade i vatten och de analytiska redskapen är stora stenar som kastas i, slår sönder bilden och rör upp dyn på sjöns botten så att det klara vattnet grumlas. Och varje redskap man griper efter för att försöka rädda bilden och sammanhanget är bara ännu en sten.

Bara i sällsynta fall händer motsatsen. Att frågorna som ställs får bilden att bli tydligare och sammanhangen begripligare. Men det är sådana tillfällen som gör mödan värd. Då allt som genom ett trollslag faller på plats, dimman lättar (tillfälligt) och en hel värld breder ut sig framför fötterna där man står.

Utan Scharinska ingen Norrlandsopera

Turerna kring Scharinska villan har väckt till liv en ständigt återkommande fråga: nämligen vilken kultur är det som är värd att värna om: det gamla vackra huset med sin arkitektur och atmosfär eller den utmanande, rikskända musikscenen? Länsantikvarien är klädsamt upprörd så som han bör när det gäller gamla hus. Artisterna går i välformulerat försvar för rockscenen och allt annat vore ju märkligt. Bland kommentarerna på nätet utkristalliserar sig lite olika hållningar: där finns förstås de som anser att all kultur är meningslöst. Där finns de som menar att ”ungdomsgården” borde kastas ut och huset göras om till lägenheter/kontorshus eller ett städat café. Och de som vänligt föreslår att man borde kunna ta till vara både huset och verksamheten – om man bara flyttar verksamheten någon annanstans.

Jag är historiker och borde kanske ha något slags vurmande för bevarandet av gamla hus, men jag kan tyvärr inte uppbåda någon som helst upprördhet över vad musikverksamheten eventuellt gör med huset Scharinska villan. Om man nödvändigtvis måste ställa kulturella värden mot varandra är mina val enkla: människor och verksamhet framför hus. Ungdomlig, stökig kreativitet framför att sippa vin på Kulturväven. Röjigt, ofärdigt, splittrat och konstigt framför ordentligt, färdigt, tillrättalagt och välkammat. Anledningen är historisk.

Det är faktiskt helt enkelt så att städade medelåldersmiljöer sätter sällan platser på kartan eller skapar några avtryck i historien. Det är inte ställen som Folkets hus (huset i Umeå alltså, inte Folkets hus som fenomen) som får sitt rykte spritt över världen, som de vävs myter och legender om och dit folk tigger om att få åka för att spela. Det kommer inte bli Kulturväven som människor vallfärdar till på grund av sin speciella vänliga och rockiga atmosfär. Kreativitet trivs inte där det är rent, avskalat och prydligt. Jag har en teori om varför. Det är för att det ordnade, välstädade och ordentliga talar ett maktspråk. Själva byggnaden annonserar hur människorna som är inne i den ska bete sig.

Scharinska säger något helt annat. Scharinska säger: kom som du är och var som du vill. Alla idéer härinne är passande. Det betyder inte att det är något gott att huset har förfallit och är uselt underhållet. Det betyder inte att alla idéer som kläcks över ölglasen är goda. Men de är möjliga. Och det är en förutsättning för att något ska hända överhuvudtaget. Scharinska är mer än en musikscen, det är ett nav för stora delar av Umeås kulturliv.  Man kan inte ta verksamheten från gamla anrika, slitna Scharinska och flytta in den på, till exempel Kulturväven, och tro att det ska bli samma verksamhet. Det skulle bli en annan verksamhet och det finns anledning att befara att den skulle tappa mycket av sin dynamiska kraft.

Det är heller inte den fina, välputsade kulturen som gör en stad attraktiv. West End har tappat sin kultstatus, det är Brick Lane, Shoredicht och Bethnal Green som har dragningskraft i London. Det är de platserna som lockar såväl turister som företag helt enkelt för att det är där det händer. Och det händer på grund av att där finns en alldeles ovanligt stor skara kreativa, unga människor som får det att hända.

Umeå har en ung befolkning. Det är stadens stora styrka. Jag skulle rentav vilja påstå att det är detta unga kulturliv som bär allt det andra på sina axlar, att det unga kulturlivet är förutsättningen för att all annan kultur i den här staden ska existera. Det ger näring och vitalitet och ständig tillförsel av nya idéer och nya perspektiv. Man skulle helt enkelt kunna uttrycka det såhär: utan Scharinska ingen Norrlandsopera. Så enkelt är det.