Turerna kring Scharinska villan har väckt till liv en ständigt återkommande fråga: nämligen vilken kultur är det som är värd att värna om: det gamla vackra huset med sin arkitektur och atmosfär eller den utmanande, rikskända musikscenen? Länsantikvarien är klädsamt upprörd så som han bör när det gäller gamla hus. Artisterna går i välformulerat försvar för rockscenen och allt annat vore ju märkligt. Bland kommentarerna på nätet utkristalliserar sig lite olika hållningar: där finns förstås de som anser att all kultur är meningslöst. Där finns de som menar att ”ungdomsgården” borde kastas ut och huset göras om till lägenheter/kontorshus eller ett städat café. Och de som vänligt föreslår att man borde kunna ta till vara både huset och verksamheten – om man bara flyttar verksamheten någon annanstans.

Jag är historiker och borde kanske ha något slags vurmande för bevarandet av gamla hus, men jag kan tyvärr inte uppbåda någon som helst upprördhet över vad musikverksamheten eventuellt gör med huset Scharinska villan. Om man nödvändigtvis måste ställa kulturella värden mot varandra är mina val enkla: människor och verksamhet framför hus. Ungdomlig, stökig kreativitet framför att sippa vin på Kulturväven. Röjigt, ofärdigt, splittrat och konstigt framför ordentligt, färdigt, tillrättalagt och välkammat. Anledningen är historisk.

Det är faktiskt helt enkelt så att städade medelåldersmiljöer sätter sällan platser på kartan eller skapar några avtryck i historien. Det är inte ställen som Folkets hus (huset i Umeå alltså, inte Folkets hus som fenomen) som får sitt rykte spritt över världen, som de vävs myter och legender om och dit folk tigger om att få åka för att spela. Det kommer inte bli Kulturväven som människor vallfärdar till på grund av sin speciella vänliga och rockiga atmosfär. Kreativitet trivs inte där det är rent, avskalat och prydligt. Jag har en teori om varför. Det är för att det ordnade, välstädade och ordentliga talar ett maktspråk. Själva byggnaden annonserar hur människorna som är inne i den ska bete sig.

Scharinska säger något helt annat. Scharinska säger: kom som du är och var som du vill. Alla idéer härinne är passande. Det betyder inte att det är något gott att huset har förfallit och är uselt underhållet. Det betyder inte att alla idéer som kläcks över ölglasen är goda. Men de är möjliga. Och det är en förutsättning för att något ska hända överhuvudtaget. Scharinska är mer än en musikscen, det är ett nav för stora delar av Umeås kulturliv.  Man kan inte ta verksamheten från gamla anrika, slitna Scharinska och flytta in den på, till exempel Kulturväven, och tro att det ska bli samma verksamhet. Det skulle bli en annan verksamhet och det finns anledning att befara att den skulle tappa mycket av sin dynamiska kraft.

Det är heller inte den fina, välputsade kulturen som gör en stad attraktiv. West End har tappat sin kultstatus, det är Brick Lane, Shoredicht och Bethnal Green som har dragningskraft i London. Det är de platserna som lockar såväl turister som företag helt enkelt för att det är där det händer. Och det händer på grund av att där finns en alldeles ovanligt stor skara kreativa, unga människor som får det att hända.

Umeå har en ung befolkning. Det är stadens stora styrka. Jag skulle rentav vilja påstå att det är detta unga kulturliv som bär allt det andra på sina axlar, att det unga kulturlivet är förutsättningen för att all annan kultur i den här staden ska existera. Det ger näring och vitalitet och ständig tillförsel av nya idéer och nya perspektiv. Man skulle helt enkelt kunna uttrycka det såhär: utan Scharinska ingen Norrlandsopera. Så enkelt är det.