Det kanske är för att hela centrum just nu ser ut som en byggarbetsplats men jag retar mig mer och mer på att Umeå stad verkar sakna backspeglar. Alltså det verkar finnas en bergfast, orubblig övertygelse om att det Umeå som ligger vid Umeälvens strand idag inte har någonting med det förflutna att göra. Möjligen kan man då och då kasta en hastig blick bakåt till 1960-talet då universitetet grundades men då tycker man sig ha gjort en historisk djupdykning.

Det är symptomatiskt att alla spännande historiska museum om Västerbottens kustland inte ligger i Umeå utan är utlokaliserade till småorter. Jag har för all del inget emot själva utlokaliseringen som sådan, om den hade varit en del av en medveten strategi. Istället verkar det mer vara så att Umeå helt enkelt inte har orkat bry sig, varpå eldsjälar och entusiaster har tagit på sig att fylla igen tomrummen, med mycket lite tack från kommunen. Jag menar, man anstränger sig inte nämnvärt för att lyfta fram det fina lilla sågverksmuseet på Västerbacken i Holmsund, eller det fantastiska (prisbelönta!) båtmuseet på Holmön, bara för att ta några exempel. I mina mest dystra stunder  har det snarare verkat som att man anstränger sig mer för att se till att folk inte åker dit.

Det verkar som att man på kommunen resonerar ungefär som att det räcker med att här finns ett länsmuseum. Med det har man gjort sitt. Men förutom att länsmuseet är ett länsmuseum och i Västerbottens län har ett tämligen vidsträckt upptagningsområde så är man, förlåt att jag säger det, måttligt intresserad av historia. Särskilt inte urbanhistoria, i alla fall inte sist jag kollade. Vilket kan bero på att det inte arbetar historiker på museet utan folk med andra kompetenser (arkeologi, byggnadsvård eller etnologi) som därmed har andra intressen.

Det är förstås lätt att bortse från det förflutna när man är en universitetsstad med en hög genomströmning av folk. Många, som till exempel jag själv, minns ju bara staden ett par år tillbaka i tiden. Men jag kan förbluffas över att jag bott här i snart tio år utan att ha fått någon uppfattning alls om vilken slags stad det här egentligen har varit. Alltså, på de flesta andra ställen jag har bott har jag fått en sådan uppfattning på två veckor. Det skyltas och flaggas hej vilt om platsens tidigare historia  och på somliga håll trycks det nästan upp i ansiktet på en. Inte i Umeå. Där får man leta om man vill hitta något.

Jag tycker därför att Umeå borde skaffa sig ett stadsmuseum. Ett fint, litet genomtänkt, spännande och djärvt stadsmuseum. Det skulle – om jag får drömma lite – inte handla om husen och gatorna i första hand. Det skulle handla om människorna. Om den som till exempel tog den här bilden och om de som röjde upp i ruinerna, byggde sig nya hem, reste en ny stad ur askan.