… eller inte. En ny studie från nationalekonomisk institutionen i Uppsala visar att den bild som vi vant oss vid från Titanic, att gentlemannamässiga män låter kvinnor och barn gå i livbåtarna först, helt enkelt inte stämmer. Forskarna har undersökt 18 fartygsolyckor med passagerarfartyg inblandade från 1852 till 2011. Vid de flesta av olyckorna  har män en betydligt högre överlevnadsgrad än kvinnor och besättningen en högre överlevnadsgrad än passagerare. Det vanligaste beteendet tycks vara att var och en räddar sig själv vilket i regel gynnar den som är väl utbildad och förberedd på ett olycksscenario (besättningen) samt den som är fysiskt starkare (män). The survivial of the fittest – om man vill vara cynisk.

Men det intressanta med studien är inte huruvida män som inte offrar sig själva för att rädda andra gör rätt eller fel. Det är väl snarare mycket mänskligt att i skräck och panik tänka först och främst på sig själv. Det gör antagligen även de kvinnor som överlever katastrofer. Nej, det intressanta är att undersökningen motsäger den bild vi har av hur det går till vid fartygskatastrofer. Att vi tror att det finns en slags gentlemannapraxis. Att vi tror att de män som försökte trotsa kaptenens order ombord på Titanic och smyga sig i livbåtarna var en slags fega uslingar och undantag från hur män beter sig vid katastrofer.

Frågan är varför det har varit så viktigt att hålla fast vid bilden som en sanning, när den är så uppenbart snedvriden. Varför är det viktigt för oss att män framställs som gentlemannamässiga hjältar? Varför är det viktigt att vi tror att kvinnor och barn släpps fram i livbåtskön på ett civiliserat och artigt sätt? Handlar det om upprätthållandet av en genusordning? Ja, säkert.  Men vad händer då  om man ställer frågan på ett annat sätt. Allra sämst överlevnadschans har nämligen barnen ombord. Andra fysiskt svagare grupper, som äldre eller handikappade, hade antagligen heller inte särskilt stora överlevnadschanser.  Kanske handlar det ytterst inte om mäns agerande gentemot kvinnor, utan om att vi helt enkelt inte är särskilt osjälviska och uppoffrande när vi själva hotas till livet. Och den tanken upprör oss, för den strider mot en annan del av oss själva: den som förordar hjälpsamhet, samarbete och omtanke.

Det känns helt enkelt anständigare med bilden av män som artigt släpper förbi sina fruar, systrar och döttrar i kön för att sedan stoiskt gå under med fartyget, än tanken att alla rusar huller om buller till livbåtarna medan gamla mormor Agda glöms bort nere i hytten under vattenlinjen. Bilden av de självuppoffrande männen är i själva verket en bild av behärskning, kontroll och civilisation. Det är naturligtvis på alla sätt en djupt problematisk bild. Den stämmer dåligt med verkligheten, den begär att ena halvan av mänskligheten ska vara civilisationens fanbärare medan den andra halvan föses i livbåtarna som boskap och den missar att inkludera alla som inte hör hemma i någon av kategorierna man, kvinna och barn. Men det är en betryggande bild. En lugnande. Den vaggar in oss i förställningen att om vi går under, så gör vi det i alla fall med någon slags stil och i god ordning. Sådana lugnande föreställningar betyder i förlängningen mer än hur det verkligen är.