Skrivprocessen from hell

Jag brukar gilla intensivt skrivande. Jag brukar gilla att jobba efter deadlines. Men alltså, den här vårens skrivprocess har varit… jag vet inte vad. Jag har faktiskt aldrig upplevt något liknande. Att skriva är som att röra sig i ett hav av seg kola. Jag hade lika gärna kunnat skriva avhandlingen på kinesiska, så långsamt går det.

Det talas ganska lite om skrivprocesser hos oss fastän skrivandet är vårt främsta redskap för att presentera forskningsresultat och fastän historieämnet kanske mer än något annat ämne bygger på en förmåga till gestaltande framställning. Alltså det betyder ju inte att vi skriver skönlitterärt eller att vi hittar på. Men ganska ofta, särskilt om man ägnar sig åt tidigmodern tid inbillar jag mig, måste man kunna skapa bilder i läsarens huvud. Hela min avhandling är bilder. Om inte läsaren kan föreställa sig det jag skriver om så kommer hen garanterat inte fatta någonting av mina resultat. Men åh, vad det ställer till det de dagar då hjärnan inte precis blixtrar av intelligens. Jag sliter och sliter med dessa bilder. Först måste jag lyckas omvandla det något omständliga källmaterialet till begripliga sammanhang, som därefter ska analyseras och förklaras och dessutom kopplas till min ohyggligt tungrodda teoriapparat utan att resultatet blir någon slags ihålig papier-maché. Ja, så ska det naturligtvis bli trovärdig, välförankrad forskning av det hela också.Detaljer!

Den akademiska prosan gör mig dessutom på dåligt humör. Det känns som om den liksom berövar mig mitt språk. Men det har jag ju gnällt om så ofta att jag inte precis kan gnälla om det igen. Eller jo, det kan jag. Jag gnäller. Det är TRÅKIGT att skriva akademiskt. Just nu.

Och kanske är detta stötestenen. Jag tror att om jag fick några veckor med riktigt bra svensk skönlitteratur och ytterligare några veckor att själv roa mig med lite skönlitterärt skrivande så skulle allting lossna. Språket skulle bli lätt, mjukt och böjligt och villigt strömma in i den akademiska formen, lägga sig till rätta, le uppmuntrande. Men några sådana veckor blir det inte för deadline är på fredag och jag har som vanligt sparat det tråkigaste till sist: fotnoterna. Skyll dig själv, Hammar!

Inte ens Mats Ek…

Nu ger jag faktiskt upp. Det är oundvikligen slut mellan Strindberg och mig. Om inte ens Mats Eks kritikerrosade uppsättning av Spöksonaten kan övertyga mig om Strindbergs storhet då kan ingen. Faktum är att min oförmåga att känna någon som helst entusiasm för denna nationens favoritgalning förtydligades på ett rent löjligt sätt. Föreställningen var nämligen ljuvlig, fantastisk och underbar så länge skådespelarna inte öppnade munnen. Karln är helt enkelt usel på att skriva vettiga repliker, det är nu en gång för alla bevisat. Istället för att på ett intresserat sätt utforska sina karaktärer, deras drömmar, drivkrafter och rädslor är de alla en slags megafoner för hans eget uppblåsta ego. De duktiga skådespelarna gör vad de kan, men det låter ändå bara fånigt. Min förbryllade fråga är nu: hur kan andra tycka att Strindberg är så bra? Tycker de verkligen så på riktigt? Och vad är det i så fall som de ser hos honom som jag uppenbarligen missar? Alltså jag tycker inte bara att han inte är en författare i min smak. Jag tycker att han är kass på riktigt. Att han faktiskt är en riktigt usel dramatiker. Att han gör klantiga amatörmisstag. Att han  inte tar något ansvar för de karaktärer han släpper lös. Att han inte förmår tråckla ihop den elementäraste pjäshandling. Att han är en dålig psykolog och att hans replikförmåga är ett skämt.  Och jag har verkligen försökt att tycka annorlunda, men nu ger jag upp. Inte ens Mats Ek, som sagt var…

Kvinnor och barn först…

… eller inte. En ny studie från nationalekonomisk institutionen i Uppsala visar att den bild som vi vant oss vid från Titanic, att gentlemannamässiga män låter kvinnor och barn gå i livbåtarna först, helt enkelt inte stämmer. Forskarna har undersökt 18 fartygsolyckor med passagerarfartyg inblandade från 1852 till 2011. Vid de flesta av olyckorna  har män en betydligt högre överlevnadsgrad än kvinnor och besättningen en högre överlevnadsgrad än passagerare. Det vanligaste beteendet tycks vara att var och en räddar sig själv vilket i regel gynnar den som är väl utbildad och förberedd på ett olycksscenario (besättningen) samt den som är fysiskt starkare (män). The survivial of the fittest – om man vill vara cynisk.

Men det intressanta med studien är inte huruvida män som inte offrar sig själva för att rädda andra gör rätt eller fel. Det är väl snarare mycket mänskligt att i skräck och panik tänka först och främst på sig själv. Det gör antagligen även de kvinnor som överlever katastrofer. Nej, det intressanta är att undersökningen motsäger den bild vi har av hur det går till vid fartygskatastrofer. Att vi tror att det finns en slags gentlemannapraxis. Att vi tror att de män som försökte trotsa kaptenens order ombord på Titanic och smyga sig i livbåtarna var en slags fega uslingar och undantag från hur män beter sig vid katastrofer.

Frågan är varför det har varit så viktigt att hålla fast vid bilden som en sanning, när den är så uppenbart snedvriden. Varför är det viktigt för oss att män framställs som gentlemannamässiga hjältar? Varför är det viktigt att vi tror att kvinnor och barn släpps fram i livbåtskön på ett civiliserat och artigt sätt? Handlar det om upprätthållandet av en genusordning? Ja, säkert.  Men vad händer då  om man ställer frågan på ett annat sätt. Allra sämst överlevnadschans har nämligen barnen ombord. Andra fysiskt svagare grupper, som äldre eller handikappade, hade antagligen heller inte särskilt stora överlevnadschanser.  Kanske handlar det ytterst inte om mäns agerande gentemot kvinnor, utan om att vi helt enkelt inte är särskilt osjälviska och uppoffrande när vi själva hotas till livet. Och den tanken upprör oss, för den strider mot en annan del av oss själva: den som förordar hjälpsamhet, samarbete och omtanke.

Det känns helt enkelt anständigare med bilden av män som artigt släpper förbi sina fruar, systrar och döttrar i kön för att sedan stoiskt gå under med fartyget, än tanken att alla rusar huller om buller till livbåtarna medan gamla mormor Agda glöms bort nere i hytten under vattenlinjen. Bilden av de självuppoffrande männen är i själva verket en bild av behärskning, kontroll och civilisation. Det är naturligtvis på alla sätt en djupt problematisk bild. Den stämmer dåligt med verkligheten, den begär att ena halvan av mänskligheten ska vara civilisationens fanbärare medan den andra halvan föses i livbåtarna som boskap och den missar att inkludera alla som inte hör hemma i någon av kategorierna man, kvinna och barn. Men det är en betryggande bild. En lugnande. Den vaggar in oss i förställningen att om vi går under, så gör vi det i alla fall med någon slags stil och i god ordning. Sådana lugnande föreställningar betyder i förlängningen mer än hur det verkligen är.