Idag har jag tillbringat nästan hela dagen med att läsa min nya favorithistoriker Erling Sandmos bok Voldssamfunnets undergang. Jag har stött på Sandmo förut, i artiklar och hänvisningar till honom i andra forskares texter, men det är först nu jag läst en hel bok. Och jag får den där underliga känslan av översvämmande inspiration som man kan få när man läser någon som verkar tänka som en själv men är så oändligt mycket bättre på att formulera det. Framför allt blir det tydligt vad jag tycker om hos andra historiker när jag läser Sandmo och hur jag skulle vilja vara själv.

Jag tycker om personliga historiker. Historiker vars jag träder fram i texten som ett synligt subjekt och som för resonemang med sig själva inför öppen ridå. Sandmo är ett sådant subjekt som utan ödmjukt och tjänstvilligt ger läsaren en karta över de personliga stigarna i teorins snårskogar. Men kartan innehåller inte bara över stigar som lett fram till tydliga mål, utan också stigar som upphört eller med tiden fått växa igen men som än gång ändå vandrades och som då gav nya idéer och insikter. I min avsky för orubbliga programförklaringar och fasta strukturer med ett eget liv utanför de människor som lever strukturen tycks jag fått en själsfrände.

Sandmo är också en historiker med en ovanligt tydlig respekt för det förflutna och det förflutnas människor. Det finns en önskan att förstå de för alltid försvunna världarna utan att förgripa sig på dem och kanske är det en omöjlig önskan men den är i alla fall sympatisk. Alla försök att tvinga in historien i stora, rätlinjiga och självförklarande berättelser värjer sig Sandmo emot. Han för en oupphörlig dialog med sig själv, med andra teoretiker och med läsaren om historikerns ofrånkomliga maktutövning över det försvarslösa förflutna. Det tycker jag är befriande ärligt.

Och så skriver han vackert. Jag erkänner att detta är viktigt för mig. Hans välformulerade norska stannar kvar som en rytm i kroppen långt efter att jag slagit igen boken och rytmen hjälper mig att tänka. Jag lägger märke till det eftersom det händer rätt sällan när jag läser akademisk litteratur. Jag tror egentligen inte att det beror på att historiker inte kan skriva, men på att man av traditionen uppmuntras till ett särskilt sorts sätt att skriva och att det sättet är en smula träaktigt. Sandmo är en stilist. Hans resonemang blir klara som vatten. Han rör sig lika lätt bland empiriska exempel som ut i svårfattliga teorier. Plötsligt känns gränserna mellan mentalitetshistoria, ny kulturhistoria, postmodernism och allt annat jag grubblat på i tre år som den enklaste saken i världen.

Dessutom kallar han sina samlade teoretiska funderingar för sin teoretiska barlast. Jag gillar den bilden. Barlast är ett ord som på svenska missvisande används om något som är ett hinder, en tyngd som liksom drar en nedåt. Men den riktiga betydelsen är ju en tyngd som håller skutan på rätt köl och som optimerar stabilitet, fart och manöverduglighet. Det är ju själva tusan att jag behöver en poetisk bild för att begripa någonting men jag är väl en 1600-tals människa till min natur. Jag måste ha symboliska bilder, analogier och tecken för att fatta. Upplysningens mätbara klarhet har inte nått min hjärna än. Men med uttrycket teoretisk barlast förstod jag äntligen vad teori egentligen ska användas till.