Två miljöpartister föreslår i en motion till Riksdagen att statyerna av Gustaf II Adolf och Karl XII i Stockholm borde flyttas till en mer undanskymd plats.  Alltså, jag är ju inget stort fan av gamla kungar så jag blir inte särskilt upprörd av förslaget i sig. Det kan väl vara kul att flytta runt på statyer.  Men sedan skriver tidningen DN något intressant och jag hoppades vid Gud att det var någon klumpig mediaformulering innan jag insåg att det faktiskt stod så i motionen. På riktigt. Jag citerar:

De två envåldshärskarna ledde landet under olika perioder av Sveriges stormaktstid. Krig, misär och ett skoningslöst förtryck präglade denna epok. Sveriges stormaktstid var en mörk tid, i vårt land såväl som i andra länder som drabbades av svensk aggression.

Jag har ett råd att ge politiker som får lust att fiffla med historiska ämnen. Konsultera en historiker. Snälla. Bara gör det!

Jag är så innerligt trött på schablonbilden av stormaktstiden som en dyster, plågsam och våldsam tid. Stormaktstiden verkar i det allmänna medvetandet ha två lägen: antingen är det höljt i skimrande storsvensk ära eller dränkt i fullständig misär. Oavsett vilken åsikt man har så mäter man vid båda tillfällena stormaktstiden mot vår egen tids värderingar och önskar på något sätt att vi antingen vore mer som dem eller att de vore mer som oss. Båda är orättvist. Det finns gott om krig, sjukdomar, missväxt och allmänt elände man kan dra fram om man vill beskriva stormaktstiden som en mörk och dyster period. Men det är samma dystra periods centralisering och administrativa uppbyggnad som gör att de två motionerande miljöpartisterna har en Riksdag att motionera till. Ingen historisk period kan förresten reduceras till att enbart vara elände, allra minst en sådan händelserik, omtumlande, skiftande, föränderlig tid som det långa 1600-talet. Att termen envåldshärskare är historiskt felaktig för en kung som Gustaf II Adolf (enväldet räknas mellan 1680-1718) samt att ”skoningslöst förtryck” är en sanning med modifikation säger sig självt. För att förtrycka någon ”skoningslöst” måste man ha medel att upprätthålla en hård kontroll och sådana medel är det tveksamt om det var någon tidigmodern regent som hade eller ens önskade sig. Jag rekommenderar för övrigt Göran Malmstedts ”Bondetro och kyrkoro” för alla som tror att stormaktstidens människor satt ängsligt hukande i kyrkobänkarna under sina skoningslösa kungar, domderande domedagspräster och vinande bödelsyxor söndagarna i ända. Eller mitt källmaterial, men det är mer svårläst och otillgängligt.

Miljöpartisterna fortsätter sedan med den glättiga ton som jag noterat är vanlig bland politiker när de kommer in på Sverige Av Idag. Vårt förflutna var möjligen mörkt och dystert men:

Sedan statyerna över dessa kungar restes har Sverige väsentligen utvecklats till ett demokratiskt och fredligt land. Den forna aggressionen kommer visserligen numera också till uttryck i form av en överdimensionerad och djupt skamlig vapenexport. Krigarkungarna passar ändå sällsynt illa som symboler för vårt nutida Sverige som vi vill se det.

Jag är fullt överens med miljöpartisterna när det gäller den skamliga vapenexporten. Men varför är det så att ett land som är förment demokratiskt och fredligt av tvång måste sopa sin möjligen mindre smickrande historia under mattan?  Samma reaktion mötte mig upprepade gånger under Märkesåret 1809, då av kommunalpolitiker som tyckte att det var onödigt att sysselsätta sig med krigshändelserna 1809 och att man istället borde fira ”tvåhundra år av fred”. Att det faktiskt inte handlade om tvåhundra år av fred bekymrade inte politikerna särskilt mycket. Och att ”freden” under dessa nästan tvåhundra år ingalunda haft en självklar ställning behövde man inte heller diskutera. Förutom att man inte precis visar någon särskild respekt för de individer som genomlevde detta krig (och nu tänker jag inte på att hedra krigshjältar eller lägga ned kransar vid generalernas gravar, utan den lilla, vanliga människan) så är det också ett falskt tillrättaläggande av historien. Eftersom vi nu blivit så demokratiska och duktiga behöver vi tydligen inte längre ha något förflutet. I synnerhet inte om det är plågsamt.

Det är möjligt att statyerna inte alls passar som symboler över ett nutida Sverige, men måste de vara det? Kan de inte vara en påminnelse om vad som var förr? Jag tror vi behöver sådana påminnelser ibland. Om inte annat för att få någonting att fästa våra funderingar vid. Något att ta spjärn emot när vi diskuterar vår samtid och varför den ser ut som den gör. För att kunna bilda oss några klara uppfattningar om vilka vi vill bli måste vi veta vilka vi har varit. Nu kan man ju vilja flytta på statyer i alla fall. De kanske är fula och missprydande, står i vägen eller så finns det något annat som skulle passa bättre just där. Må så vara. Men flytta inte dem för att de påminner om ”krig, misär och förtryck”.  Eller om värderingar som vi inte längre vill kännas vid. Det är bara okunnigt och dumt.

Historikern Eric Hobsbawm har för övrigt skrivit att historikerns uppgift är att påminna sina landsmän om sådant de helst vill glömma. Det tycker jag är en bra utgångspunkt.

Jag ägnar fredagseftermiddagen åt en artikel till en kurs i examination och utvärdering som jag ska gå där författaren (David Boud) diskuterar hur utvärderande ska anpassas till ”a new world of supercomplexity” och hur studenter ska förberedas för en ”increasingly unknowable future.” Även om annat i artikeln är intressant kan ju historikern i mig inte låta bli att haka upp sig på dessa slentrianmässiga floskler.Är ordet komplext redan för   klent och urvattnat för att kunna användas? Kan något överhuvudtaget vara superkomplext? Hur avgör man i så fall vad som är superkomplext och vad som bara är komplext?

Men det som retar mig mest är naturligtvis inte ogenomtänkta begrepp. Utan den något onyanserade föreställningen att vi lever i en alldeles särskilt komplex värld där allting går särskilt fort och där framtiden är särskilt osäker. Jag har för min del aldrig stött på någon text från någon tid, det må vara antik eller medeltid, 1600-tal eller 1800-tal, där den egna tiden INTE har beskrivits som komplex, rörig och svårbegriplig. Aldrig brukar någon skriva: ”herregud vilken tråkig, stillastående, enkel, långsam och lättbegriplig värld vi lever i. Om det ändå blev lite mer förvirrat!” Att tidigare generationer skulle ha levt i en mer förutsägbar värld är ingenting annat än en konstruktion, skapad för att lyfta fram känslan av den egna tidens vilsenhet. Naturligtvis uppfattar vi vår egen tid som förvirrad, komplex och vilsen. Vi vet ju inte hur det går. Till historien har vi däremot facit och därför upplevs den som förutsägbar och trygg. Men de som levde då, mitt i det som vi betraktar som ett litet led i den stora berättelsen om världens framåtskridande (eller snara undergång beroende på hur man ser det), de hade inget facit. För dem var allt lika obegripligt som vår tids händelser är för oss nu.

Känslan av kaos löper istället som en röd tråd genom historien. Det finns ingen hejd på hur bullrig, stökig, brutal och förvirrad den egna tiden tycks vara. Människor tycks alltid ha mera bråttom än förut, vara mer självupptagna och mindre moraliska. Informationsmängden har på samma sätt alltid tyckts vara henne övermäktig. Vi kan ju roat le över Wilhelm Gottfried Leibniz som 1680 i ett brev till Louis XIV oroade sig för  ‘the horrible mass of books which just keeps growing.’* men hans oro var säkert inte mindre än vår bara för att vi råkade få internet.

Det som skiljer är om kaoset beskrivs som något gott  – något som kommer ur en värld stadd i lycklig förändring, som präglas av framåtskridande och kreativitet, upplysning och produktivitet –  så som världen till största delen beskrivits efter upplysningen. Eller om kaoset är något ont – en föraning om domedagen, om jordens undergång och världens förfall – som världen ofta beskrevs under medeltiden.  Förslagen på hur kaoset ska stävjas och ordningen återställas skiljer sig också: ska man ta till Gud, bön, högre moral, åberopande av gamla traditioner och gamla värderingar eller gäller anpassning, ökad kunskap och mer teknik? Ibland existerar flera förslag samtidigt så att hängivna nyliberalister ser innovation, kreativitet och tillväxt som kaosets  varsamma ryttare, samtidigt som andra betraktar kaoset som en negativ kraft som bäst undertrycks och hålls i schack genom ett raskt återvändande till det som man föreställer sig är gamla traditioner. Båda har fel. Vi lever inte alls i en superkomplex tid.  Vår framtid är inte mer och mer okänd och föränderlig. Världen har alltid varit komplex och framtiden alltid lika okänd. Vi behöver alltså inte hetsa upp oss över att just vi hamnat i en onormalt föränderlig tid eller för den delen känna oss särskilt ensamma om det. Vi delar känslan med Wilhelm Gottfried Leibniz och många fler.

Jag oroas dock över hur man nu som då, använder människors upplevelse av att leva i kaos för maktsyften. Om man på 1600-talet talade om vikten att leva gudfruktigt, att be sina böner och vara ärlig för att Gud inte skulle straffa samhället med kaos, förfall, svält, krig och förstörelse så talar man idag om vikten av att vara anpassningsbar, medgörlig och ständigt beredd att rätta sig efter en ”föränderlig arbetsmarknad” eller ett ”föränderligt samhälle.” Genom att sprida en bild av världen som en oordnad, farlig plats och sedan inleda förhandlingar mellan människans längtan efter trygghet å ena sidan och samhällets behov å den andra sidan gör makten anspråk på rätten att välja våra liv åt oss. Genom att ge oss ett ord som superkomplext initieras också ett handlingsmönster eller ett beteende. Det skulle jag gärna läsa en artikel om.

*Om man läser fantastiska mittseminarietexter belönas man med roliga exempel!