Jag har nu läst 320 sidor i David van Reybroucks nyöversatta bok om Kongos historia. Det är cirka 210 sidor kvar men jag har börjat tvivla på om jag verkligen uthärdar. Till en början var jag så entusiastisk. En bred, översiktlig bok om Kongo ur ett kongolesiskt perspektiv och med den lilla människan i centrum lät ju precis som en sådan bok jag hade letat efter. Med en författare som medvetet strävar efter att komma bort från ett eurocentriskt, kolonialistiskt perspektiv. Men ju mer jag läser desto mer är det något som skaver. Intentionen stämmer inte med utförandet. Jag vet inte om det har att göra med att författaren själv är oförmögen att skaka av sig det kolonialistiska perspektivet, om han saknar den där skarpa inkännande förmågan som kännetecknar duktiga människoskildrare eller om han bara är berättartekniskt klantig. Kanske är det lite av varje.

van Reybroucks ambition är att alltså att skriva en bred bok om Kongos historia, från de första bosättningarna till modern tid. Ambitionen är inte att vara objektivt saklig, snarare personlig. Han kombinerar historiska fakta med egna intervjuer av ”vanliga människor” i Kongo. Genom dem försöker han få fatt i det historiska skeendet, i ögonblicksbilder, känslor och stämningar och kanske ge en förståelse för Kongo inifrån. Han börjar på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Med havet och med Kongofloden som utgör Centralafrikas stora pulsåder. Genom hela Kongos förhörhistoria håller han mig på gott humör. Det är egentligen inte förrän han börjar snudda vid modern tid (ur mitt perspektiv 1800-tal och framåt) som jag börjar upptäcka vissa störande drag. Om man bortser från det faktumet att de ”vanliga människor” van Reybrouck träffar på i Kongos städer nästan uteslutande är män – åtminstone är det män som bereds plats i långa, utförliga kapitelavsnitt – och att de flesta kvinnor reducerats till att vara tillbehör vid poolkanten (ur den vite mannens perspektiv) eller åtråvärda symboler för makt (vita kvinnor ur den svarta mannens perspektiv) framträder ganska snart ett annat, ännu mer irriterande mönster. Var gång oroligheter utbryter i Kongo räknas de döda européerna noga medan kongolesiska offer regelmässigt lämnas därhän, ibland med hänvisningen ”för många för att ens kunna räknas” eller ”det saknas siffor över offren”.  Jag accepterar att det kanske inte finns siffror, men en uppskattning kan man ju åtminstone bjuda på. Allt annat är lättja. Om inte annat signalerar utelämnandet att somliga människor förtjänar att räknas, medan andra inte spelar någon roll.

Likaså är det till européerna och deras reaktioner van Reybrouck först vänder sig till var gång någonting inträffar. När Katanga försöker bryta sig ut ur det nyligen självständiga Kongo och kriget står för dörren, finner van Reybrouck det nödvändigt att ägna en stund åt sin far, den 22-årige flamländaren som i denna stund anlände till Kongo. Medan striderna rasar mellan utbrytarstaten och Kongos regeringstrupper får vi veta hur belgarna roar sig på sportklubben, dricker drinkar vid poolkanten och lever ett behagligt avskärmat liv under skydd av belgiska trupper. Jag tror att van Reybrouck vill lyfta fram det absurda i detta liv och visa hur verklighetsfrämmande den koloniala vita eliten levde. Problemet är bara att han inte riktigt förmår dölja en slags romantisk, eller nostalgisk, förtjusning över detta försvunna, absurda liv. Det är lite för kittlande för att han ska kunna låta bli att ständigt återvända till poolkanterna och martinidrinkarna och belgarna, som ju tillhör en europeisk kultursfär han faktiskt känner. Dessutom upptar dessa, tidvis ganska långa skildringar, en massa plats som hade kunnat ägnas åt annat. Kongoleserna till exempel. Men denna europeiska besatthet präglar vartenda kapitel jag hittills läst. Kongoleserna förblir, trots att han desperat i intervju efter intervju gärna vill visa vilken upplyst, jämlik och fördomsfri europé han är, det främmande och det annorlunda. Han själv förblir en slags nutida kolonisatör, visserligen en sympatisk, vetgirig och nyfiken sådan som står mycket långt ifrån den profitdrivna, rasistiska elit som en gång trasande sönder folks liv i Kongo, men likväl en kolonisatör. Hans egen röst står i vägen för de andra rösterna han säger sig vilja skildra. Han kliver inte tillbaka ett ögonblick. Genom hans ögon ska vi storögt imponeras över att han, flamländaren, lyckats hitta den kongolesiska man, stödd på ett gammalt paraply och som säger sig vara född 1882 som gett honom precis den inledande ram han behöver för sitt storslagna bokprojekt, mitt i det gudsförgätna stekheta Kinshasa. (Kinshasa har noga målats upp som en bedrövlig stad, med blekta fallfärdiga hus och undermålig infrastruktur sidorna dessförinnan.) Genom hans ögon ska vi intressera oss för hans fars belgiska bekanta under 1960-talets turbulens istället för de händelser som verkligen spelade roll. Jag undrar ibland om det är Kongo eller van Reybroucks Tintin-komplex boken egentligen handlar om.

Dessutom försöker han sig på ett berättartekniskt grepp som jag inte tycker att han behärskar. Konsten att genom den lilla människan skildra den stora historien kräver absolut gehör med öga inte bara för det mänskliga livets alla nyanser, tillkortakommanden, förhoppningar och farhågor utan också för historien och de strömmar som historien är. van Reybrouck saknar blicken, eller åtminstone talangen att sätta blicken på pränt och jag upplever det som om han vänder och vrider, bänder och böjer på människors liv så att de ska foga sig in i den berättardramaturgi han redan har på plats i sitt huvud. Det behöver förstås inte vara så, men det är så det känns. Om man gillar den typen av historieskrivning, där en människa får spegla hela det historiska skeendet kan man med fördel läsa Peter Englund istället.

van Reybrouck har för övrigt fått många pris för sin bok. Jag undrar om det möjligen är för att han så mästerligt lyckas framstå som en antikolonisatör samtidigt som han oupphörligt stryker den gamla kolonin medhårs. På så sätt kan han vara en författare för de européer som gärna vill lindra sitt dåliga samvete över svinaktigt beteende i Afrika, samtidigt som han aldrig, ens för ett ögonblick, utgör något verkligt hot mot deras världsbild. Européerna civiliserade trots allt Kongo i van Reybroucks värld. Det gick bara lite för fort.