Världens bästa jobb

Jag har världens bästa jobb. Det är kreativt, fritt, utmanande och roligt. Jag får betalt för att hålla på med något som jag tycker är hissnande spännande och intressant. Jag har dessutom en hel radda med bra, fina,  intelligenta och duktiga kollegor som peppar och dunkar rygg när man behöver det och som ifrågasätter och kritiserar när man behöver det. Man kan prata med dem om allt från fascismens konstruerande av maskulinitet till själva livet. Det är ett oförskämt privilegierat arbete.

Och det är extremt självcentrerat. Under nästan all min arbetstid kretsar min värld kring mig. Det handlar om MIN avhandling, MINA resultat, MINA prestationer och MIN karriär. I början kändes det ganska trevligt. Ja, rentav lite lyxigt faktiskt. Men sakta och smygande har den känslan ersatts av något annat. En tröttsamhet. En tvekan. Jag har börjat fundera på vad detta självcentrerade arbete egentligen gör med mig. Och med alla andra som jag har omkring mig. Ja, vad det gör med oss tillsammans. Eftersom arbetet i princip är av samma självcentrerande karaktär för nästan alla så skapas – åtminstone inbillar jag mig det – en alldeles egen kultur där alla kretsar runt som planeter i ett solsystem och sällan korsar varandras banor. Det som  premieras är  individuella resultat, excellens och briljans men ganska sällan sällan sådant som samarbete och generositet. Jag menar nu inte att folk inte är generösa. Folk kan och är ofta mycket generösa. Men det är liksom alltid en bonus utöver det förväntade, aldrig en del av förväntningen i sig självt och i slutänden är det en ganska stor skillnad. Jag har också börjat fundera på vad detta i sin tur gör med min blick för världen. När det hela tiden står en stor tjock blivande avhandling i vägen, vad ser jag egentligen av livet runt omkring mig och hur ser jag det?

För ganska länge sedan nu gick jag på estetiskt gymnasium och sedan på folkhögskola där jag vistades bland människor vars blickar var öppna för världen. Blickar som först och främst letade efter det vackra och det positiva, särskilt bland det udda och det avvikande. Det som i andra sammanhang vanligtvis betraktas som störande och besvärande fann man där en anledning att tycka om. Jag såg människor genomgå fullständiga metamorfoser under dessa år. Människors vars potential i evigheter varit begravda i osäkerhet och ängslan och som nu – äntligen! – fick blomma fritt. Jag tycker fortfarande att det är det finaste jag har varit med om. De där gångerna då någon, kanske för första gången, upptäcker sin egen styrka. Bland dessa människor var det lätt att låta blicken vara öppen, nyfiken, positiv och mycket förlåtande mot andras brister.  Det berodde möjligen på naivitet, men inte bara. Det bodde en kreativ energi i dessa blickar eftersom människor i regel tenderar att börja likna det som man förväntar sig av dem.

Snart tio år senare måste jag erkänna för mig själv att den blicken är förlorad. Den blick som nu faller på världen är av ett annat slag. Den letar fel. Den letar dolda mönster och strukturer. Den  avvisar och den utesluter. Och det är detta som är kärnan i detta långa inlägg. Världens bästa jobb innehåller nämligen ett dilemma. Det är inte den typen av jobb som tvingar mig att gå utanför mig själv. Det är inte den typen av jobb som utmanar och ifrågasätter den där kritiska blicken. Det är snarare så att det är ett jobb som låter den kritiska blicken hållas och stundom ger den fritt och legitimerat spelrum. Problemet i det hela är lika enkelt som det är svidande. Ett par gånger om dagen, när jag ser mig själv i spegeln, faller nämligen samma blick på mig. Och jag tror att den på sikt har potential att förvandlas till ett förstörelseorgan som skär itu och smular sönder urskillningslöst. Som inte skiljer på person och prestation. Som inte skiljer på avhandling och människa. Som kort sagt blint utplånar.

Det är knappast en upplyftande tanke. Och jag funderar just nu på hur världens bästa jobb ska kunna bli världens bästa jobb på alla sätt. Inte bara för vad man förmår presentera på till exempel ett seminarium. Utan för vilka sorts nyanser man förmår urskilja när man ser på världen.

3 thoughts on “Världens bästa jobb

  1. Vad glad jag är Anna-Sara att jag har dig som kompis på Fb nu och därmed nu och då kan ta del av dina tankar och reflektioner. Jag tror att det faktum som gör att du med gott samvete kan njuta av att du har världens bästa jobb är att du faktiskt tänker tanken ”vad gör detta med mig?” och funderar kring vad som gör en människa värdefull, är det prestation eller hur var det nu?

  2. Johanna: åh, jag hoppas att du har rätt. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig för att förändringen liksom smyger sig på. Att man lite i taget blir sämre på att uppskatta sådant som inte räknas i resultat och prestationer. Så lite att man inte märker att man blir det förrän det är för sent.

    Bea: Rock and roll! Jag lyssnar och lyder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s