Om troll och skrivandets vånda

Nej, det är sannerligen inte lätt att skriva.  Jag orkar ett par timmar, sedan är det som alla tankar trasslar in sig i varandra och smälter samman till en liten gröt inne i huvudet. Jag känner igen det från pjässkrivandet. Då kunde jag skriva i max tre dagar, sedan måste jag rensa huvudet genom att göra något annat – helst något som inte krävde något. Gå promenader, sitta på ett kafé och dricka kaffe, driva omkring helt planlöst i lägenheten eller umgås med vänner.  Och det är inte bara skrivandet i sig som slukar energi. Man måste också vara vaksam på alla troll som hoppar fram ur hörnen när man inte är beredd.

”Vad håller du egentligen på med?” – trollet dyker ofta upp halvvägs i processen. När man nästan har ordning och därför börjar ifrågasätta den. Det trollet stuvar om i dokumenten, klipper ut viktiga bitar, klistrar in andra helt meningslösa, gömmer böcker, slarvar bort anteckningar. I värsta fall hamnar man besegrad på golvet medan trollet härjar fritt vid datorn och raserar allt arbete som en tropisk orkan.

”Du skriver som en kratta” – trollet brukar dyka upp i slutet av processen. Antagligen för att jag blivit en fena på att hålla det ur vägen när jag skriver som mest intensivt. Då är jag på min vakt. Men när jag är nästan klar, sakta vågar börja andas ut och glömmer att hålla garden uppe, då står det plötsligt där, lägger huvudet medlidsamt på sned och säger: ”men herregud, är det där allt du kan åstadkomma?” Sedan följer en uppräkning på allt som saknas, allt som är fel, allt som andra människor kommer att anmärka på. Ju närmre deadline, desto elakare troll.

Ja, och så finns ju förstås ”du gör aldrig tillräckligt – trollet” som ständigt verkar ligga i bakhåll. Särskilt utsatt blir man de motiga, långsamma dagarna och har man väl släppt trollet innanför tröskeln är det svårt att bli av med. Då spelar det ingen roll om man så skriver hela avhandlingen på en eftermiddag, trollet kommer envisas med att man arbetar långsamt, inte gör någonting, slösar på skattebetalarnas pengar.

Men troll är troll och de spricker när man lyser på dem. Ja, ibland kan man behöva ta till en blankslipad värja för att skynda på processen lite. ”Vad håller du egentligen på med” – trollet brukar försvinna om jag byter arbetssätt. Lämnar datorn för penna och papper, eller börjar rita stort på whiteboard-tavlan medan jag triumferade säger: ”jag håller på att lösa ett svårt problem. Var snäll och stör mig inte. ”Om trollet envisas lägger jag till: ”om du inte försvinner nu kommer jag att döda dig omedelbart.”

”Du skriver som en kratta” -trollet brukar försvinna om jag ignorerar det. Jag stoppar öronproppar i öronen och låtsas som om jag inte ser det. Står det i vägen trampar jag på det utan att be om ursäkt. Efter ett tag av fullständig hänsynslös negligering slinker det plötsligt ut genom dörren och brukar dröja med att återvända.

”Du gör aldrig tillräckligt” – trollet kräver en viss sorts envishet för att bli av med. Men när man stått och skrikit tillräckligt många gånger i trollets öra att man alltid gör just precis så mycket som man är nöjd med, brukar även det till sist lufsa iväg. Om inte annat för att det får ont i öronen.

Vad jag skulle vilja skriva om…

Detta är vad jag nu skulle vilja skriva om men inte skriver om:

1. Nordafrika och revolterna. Om dagspressens usla historieförankring där man ständigt liksom glömmer bort det koloniala arvet och låter de nordafrikanska ländernas historia börja omkring 1960. Men det kräver inläsning och jag hinner inte.

2. De apatiska flyktingbarnen och konsten att föra ett helt land bakom ljuset. Jag har i helgen plöjt Gellert Tamas ”De apatiska” och borde skriva en slags vettig recension. Jag återupplevde all den vettlösa ilska som jag kände de där åren i mitten av 2000-talet då migrationsminister Barbro Holmberg gav hjärtlösheten ett ansikte. Men en recension kräver fokus och samling och det har jag inte.

3. Om det civila och det militära. För jag tampas hela tiden med dessa två i det krigspräglade svenska stormaktsriket. Fanns det ens någon skillnad? Finns det ens någon skillnad? Men det kräver intellektuell skärpa och det är jag för lat för.

4. Om konsten att bevara sitt goda självförtroende när alla tar minsta självkritiska anmärkning som att man är kvinnligt ångestfylld och neurotisk. Man kan faktiskt konstatera att man har skrivit ett kasst stycke text och ändå inte hålla på och bryta ihop av dålig självkänsla fast man är tjej. Men ämnet kräver en långt och invecklad förklaring och det gitter jag inte.

Så det blir ingenting. Jag går ut och tittar på vårsolen istället och klafsar med fötterna i snögegga!

På gränsen

Den här veckan blev det mycket på jobbet. Men det var kanske värt det. För när jag räknat samman alla konflikter från åren 1676, 1685 och 1692 och sorterat dem i ett fint exceldokument stod det klart att jag haft rätt hela tiden. De människor som befinner sig på gränsen hamnar oftare i konflikter än andra. Alltså löjtnanter (som är lägsta officersgraden) trasslar in sig i dispyter mycket oftare än till exempel kaptener, vilket tyder på att den som just blivit befodrad till officer har svårt att hävda sin auktoritet och status. Samma sak gäller för de lägsta underofficersgraderna konstapel och konstapelsmått (arklimästare).  Knappast världsomvälvande kan man tycka och det är det inte heller. Men det underlättar sannerligen min argumentation en sisodär tiotusen gånger. Jag var nöjd när jag gick hem i fredags.

Idag har jag ägnat mig åt båtteori inför förarintyget. Jag gillar allt som har med sjökortet och navigation att göra. Det är något med kartor. Att det finns en ritning över något så ogenomträngligt som havet, med djupangivelser, grundutmärkningar och strandlinjer är nästan obegripligt. Tyvärr ger vattnen här utanför inte så mycket att öva på. Jo, grund förstås. Det finns det gott om.

Jag har också skrivit en stund vid köksbordet. Alltså skrivit på riktigt. Man måste rensa sig från all urvattnad akademisk prosa. Någon sa i förra veckan att akademiska texter får en att skriva som en kratta. Det känns som om det är sant. Ibland blir jag alldeles förfärad när jag läser mina akademiska texter. Är det där verkligen jag som uttrycker mig på det sättet? Är det språket verkligen mitt? Då kan det kännas som om det akademiska språket är en ful liten övergödd insjö, syrefattig, trång och full av döda fiskar. Det riktiga språket däremot är som havet, väldigt och vilt.  Oändligt rikt. Jag brukade vara ute och segla på det havet ganska ofta förr. Men nu står jag mest vid strandkanten och plaskar lite med fötterna i vågskummet. Precis på gränsen. Jag vill verkligen ändra på det.