Kategoriarkiv: Personligt

Att ordna det för sig

Publicerat av under Personligt, Skrivande

Efter vårens bisarra hetsskrivande då allting annat i mitt liv hängde liksom på en lös tråd har jag bestämt mig för att utnyttja min nya höstenergi för att skapa lite ordning och reda i tillvaron. Mitt nya motto fram till jul ska vara: det är gott nog. Det är gott nog betyder att det är gott nog att hinna läsa en bok i veckan och att man inte behöver ha dåligt samvete över att man inte läste två. Det betyder också att man inte kan bli färdig med allting samtidigt i sin avhandling utan att man faktiskt måste ta lite i taget. Och lite i taget är gott nog. Det är också gott nog att man inte skriver maniskt på sitt avhandlingskapitel från det att man kommer på morgonen till dess att man går hem på kvällen utan gör andra saker: fikar, går till UB, pratar med folk, läser eller sitter med pennan i handen och bara klurar. Det är gott nog.

Men det största ordnandet är skrivandet. I alla år som jag slitit med att hitta tillfällen då jag får syssla med det jag tycker bäst om i hela vida världen, nämligen att skriva skönlitterärt, och hela tiden misslyckats med gnäll och frustration som följd så verkar jag ha kommit på en lösning. För detta vill jag tacka den målare som tapetserade om hemma hos mig första veckan efter semestern och som dök upp utanför min dörr klockan sju varje morgon. Eftersom jag var tvungen att gå upp men inte ville åka till jobbet vid den tiden kom jag på en annan sak: jag kunde ju skriva en stund. Och till min stora förvåning gick det riktigt bra, trots att jag alltid ansett mig själv som alldeles för morgontrött för att kunna skriva något vettigt när jag just klivit ur sängen. Detta har nu gjorts till en vana. Jag skriver medan jag äter frukost i ungefär en halvtimme. Det är dagens bästa stund. Och vad bättre är: jag  fortsätter att vara på gott humör när jag kommer till jobbet. Eftersom skönlitterärt skrivande dessutom inte tröttar ut min hjärna som akademiskan gör, utan tvärtom tillför energi, lust och kreativitet, är min hjärna lite vassare där på förmiddagskanten än vad den vanligtvis brukar vara. Det retar mig bara att jag inte kommit på det här tidigare. Gång på gång har jag försökt sätta mig och skriva om kvällen då hjärnan är en sås och jag mest inte vill göra någonting alls. Aldrig har jag tänkt att jag kunnat vända på ordningen: skriva först och jobba sedan, helt enkelt eftersom jag varit helt låst i mina fördomar om mig själv om att jag inte kan skriva på morgonen.

En halvtimme är också längre än man tror. Det är fullt tillräckligt för att hinna dyka ned i romanens värld, justera gårdagens text och skriva till ett nytt stycke. Det blir en liten pusselbit i sänder, men det är ju… gott nog.

Läsmani

Publicerat av under Om andra böcker, Personligt

Min första semestervecka har jag spenderat genom att läsa hysteriskt. Allt det som jag inte hunnit eller orkat läsa under resten av året måste liksom tas igen på sommaren. Jag började med en gammal favorit – Virginia Woolfs Orlando som resesällskap till Gent. Jag tröttnar aldrig på den boken. Historien om Orlando som föds i 1500-talets England, blir page i drottning Elisabets hov och sedan gör en lysande diplomatiskt karriär, förvandlas till kvinna, gifter sig, skriver poesi och utkämpar en byråkratisk strid för rätten till sitt fädernegods på den engelska landsbygden allt medan århundradena susar förbi, är ett litet skimrande mästerverk.

Därefter fastnade jag helt i Vibeke Olssons sågsverkstrilogi. Den väckte en läshunger som jag vet att jag ständigt hade i mellanstadieåldern men sällan som vuxen och jag kunde inte släppa Bricken och hennes liv och vardag förrän jag plöjt alla tre böckerna: Sågverksungen, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld. Jag har alltid tyckt om Vibeke Olssons varma, nära berättande, hennes oförställda intresse för de fattigaste i ett samhälle och hennes sätt att gestalta historiska miljöer så att de blir fullständigt självklara och levande. Att hennes romare och romarinnor i den fantastiska sviten som börjar med Hedningarnas förgård och avslutas sex böcker senare med En plats att vila på tänker, känner och uppför sig som moderna människor har jag brytt mig mindre om eftersom hon lyckas upphöja den lilla människans liv och villkor till att bli historiens ryggrad, den ström som sveper med sig allt annat. Kejsare, slag, pompa och maktdemonstrationer blir som små valnötsbåtar i denna ström.  Därför blir jag lite förvånad när jag upptäcker att jag trots läsbegäret faktiskt blir lite irriterad på böckerna om Bricken. Sågverkstillvaron i Sundsvall är visserligen omsorgsfullt utmejslad men det är som om människorna inte riktigt hör dit. De lever inte i 1870-talets tankevärld. Om jag skulle gissa hade jag snarare placerat dem på 1920-talet för böckerna liknar väldigt mycket det Sverige som de klassiska arbetarförfattarna,  Moa Martinsson, Ivar Lo och de andra, skildrat så väl. Kanske är det för att Vibeke Olsson gör som många andra väletablerade författare: upprepar sina framgångsknep om och om igen så att skillnaden mellan Bricken på Svartvik och Callistrate i Rom till sist blir ganska liten. För min del önskar jag mig att Olsson istället ville prova lite mer osäkra kort. Ge sig ut på okänd mark. Bli lite mer farlig. Men det kanske kommer. Jag har på känn att Sågspån och eld kanske inte var den sista boken om Bricken.

Efter att ha knäckt två sakproseböcker: Elif Batumans Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem och Tony Judts Illa far landet där den första av någon anledning gav mig ett enormt begär efter sydamerikanska författare (helt ologiskt jag vet) och den sista tog en evighet att läsa eftersom jag förirrade mig in i upprörda politiska tankar på varje sida, har jag nu gett mig i kast med och avslutat Adam Horchschilds Aldrig mera krig om Första världskriget och dess krigsmotståndare. Det som är kvar av helgen är tillägnat Borges. Jag kan inte minnas när jag läste så här mycket och så intensivt sist. Men böckerna öppnar dörrar. Från den ordnade, sorterade och prydliga akademiska lilla kammaren ut mot ett vilt landskap.