Hej bloggen!

Sedan sist har jag skrivit ihop ett någorlunda sammanhängande avhandlingsutkast, lämnat in det och åkt på semester. Efter bara en dag ombord på Ostindiefararen Götheborg hade avhandlingsskrivandet förvandlats till ett blekt, flagnande minne som knappt ägt rum. Jag har ätit frukost bland kanoner, sovit i hängkoj, skavt sönder knogarna på sträva, tunga linnesegel och tänkt att detta är ungefär vad livet behöver innehålla för att vara bra. Nätterna var stjärnklara, dagarna soliga och utsikten från riggen fantastisk. Min rädsla för höjderna krympte successivt ihop till att bara gälla puttingvanten, den korta sträcka när man klättrar utåt för att komma upp på märsplattformen och tvingas hänga som en apa i sina stackars armar. Väl uppe i märsen eller uppe på ett rå vek rädslan undan för den lyckliga berusningen i se hur långt som helst ut över ett solglittrande hav. Det var fint att vara en del av den vänliga, öppna och entusiastiska atmosfär som jag sedan förra gången kommit att förknippa med Götheborg. Jag samlar alla ögonblick ombord och alla möten med människorna där som små skatter att plocka fram vid behov under hösten då det akademiska skrivandet gör mig trött eller den akademiska prestigejakten gör mig ledsen. Så länge det finns en vacker, seglande Ostindiefarare i världen kan man stå ut med mycket.

Just nu ska det dock bli roligt att komma tillbaka till jobbet igen och rota fram det där avhandlingsdokumentet och börja ordna upp allt  jag var lite för trött för att ordna upp innan semestern. Jag bryr mig inte om att Humanisthuset är en kaotisk byggarbetsplats och katastrofzon. Låt borrmaskinerna komma! Jag är redo för allt!