Kategoriarkiv: Personligt

Är precis vad det låter som

Världens bästa jobb

Publicerat av under Personligt

Jag har världens bästa jobb. Det är kreativt, fritt, utmanande och roligt. Jag får betalt för att hålla på med något som jag tycker är hissnande spännande och intressant. Jag har dessutom en hel radda med bra, fina,  intelligenta och duktiga kollegor som peppar och dunkar rygg när man behöver det och som ifrågasätter och kritiserar när man behöver det. Man kan prata med dem om allt från fascismens konstruerande av maskulinitet till själva livet. Det är ett oförskämt privilegierat arbete.

Och det är extremt självcentrerat. Under nästan all min arbetstid kretsar min värld kring mig. Det handlar om MIN avhandling, MINA resultat, MINA prestationer och MIN karriär. I början kändes det ganska trevligt. Ja, rentav lite lyxigt faktiskt. Men sakta och smygande har den känslan ersatts av något annat. En tröttsamhet. En tvekan. Jag har börjat fundera på vad detta självcentrerade arbete egentligen gör med mig. Och med alla andra som jag har omkring mig. Ja, vad det gör med oss tillsammans. Eftersom arbetet i princip är av samma självcentrerande karaktär för nästan alla så skapas – åtminstone inbillar jag mig det – en alldeles egen kultur där alla kretsar runt som planeter i ett solsystem och sällan korsar varandras banor. Det som  premieras är  individuella resultat, excellens och briljans men ganska sällan sällan sådant som samarbete och generositet. Jag menar nu inte att folk inte är generösa. Folk kan och är ofta mycket generösa. Men det är liksom alltid en bonus utöver det förväntade, aldrig en del av förväntningen i sig självt och i slutänden är det en ganska stor skillnad. Jag har också börjat fundera på vad detta i sin tur gör med min blick för världen. När det hela tiden står en stor tjock blivande avhandling i vägen, vad ser jag egentligen av livet runt omkring mig och hur ser jag det?

För ganska länge sedan nu gick jag på estetiskt gymnasium och sedan på folkhögskola där jag vistades bland människor vars blickar var öppna för världen. Blickar som först och främst letade efter det vackra och det positiva, särskilt bland det udda och det avvikande. Det som i andra sammanhang vanligtvis betraktas som störande och besvärande fann man där en anledning att tycka om. Jag såg människor genomgå fullständiga metamorfoser under dessa år. Människors vars potential i evigheter varit begravda i osäkerhet och ängslan och som nu – äntligen! – fick blomma fritt. Jag tycker fortfarande att det är det finaste jag har varit med om. De där gångerna då någon, kanske för första gången, upptäcker sin egen styrka. Bland dessa människor var det lätt att låta blicken vara öppen, nyfiken, positiv och mycket förlåtande mot andras brister.  Det berodde möjligen på naivitet, men inte bara. Det bodde en kreativ energi i dessa blickar eftersom människor i regel tenderar att börja likna det som man förväntar sig av dem.

Snart tio år senare måste jag erkänna för mig själv att den blicken är förlorad. Den blick som nu faller på världen är av ett annat slag. Den letar fel. Den letar dolda mönster och strukturer. Den  avvisar och den utesluter. Och det är detta som är kärnan i detta långa inlägg. Världens bästa jobb innehåller nämligen ett dilemma. Det är inte den typen av jobb som tvingar mig att gå utanför mig själv. Det är inte den typen av jobb som utmanar och ifrågasätter den där kritiska blicken. Det är snarare så att det är ett jobb som låter den kritiska blicken hållas och stundom ger den fritt och legitimerat spelrum. Problemet i det hela är lika enkelt som det är svidande. Ett par gånger om dagen, när jag ser mig själv i spegeln, faller nämligen samma blick på mig. Och jag tror att den på sikt har potential att förvandlas till ett förstörelseorgan som skär itu och smular sönder urskillningslöst. Som inte skiljer på person och prestation. Som inte skiljer på avhandling och människa. Som kort sagt blint utplånar.

Det är knappast en upplyftande tanke. Och jag funderar just nu på hur världens bästa jobb ska kunna bli världens bästa jobb på alla sätt. Inte bara för vad man förmår presentera på till exempel ett seminarium. Utan för vilka sorts nyanser man förmår urskilja när man ser på världen.

Om arbetsmoral

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar, Personligt

Min mamma blev nervös av att jag vågade skriva så öppet på bloggen om mitt facebookande förra veckan. Tänk om folk skulle tro att jag inte jobbar! Tänk om min chef skulle läsa det! Folk har blivit av med jobbet för mindre.

Nu tror inte jag att min chef bryr sig så värst. Men det här med arbetsmoral är en underlig sak som jag har grubblat på länge. Den verkar komma i ett antal steg. För det första mäts den i tid. Inte vilken tid som helst utan rätt tid mellan rätt klockslag.  Den som arbetar mellan klockan åtta och klockan fem om dagarna är således en duktig och flitig människa med god arbetsmoral, medan den som börjar klockan tolv mitt på dagen och jobbar till klockan nio på kvällen är en suspekt slarver. Detta har ju naturligtvis sin upprinnelse i att morgonmänniskor alltid räknats till de ordentliga, goda människorna medan det bara är försupna konstnärer och samhällets avskum som piggnar till på kvällen

För det andra mäts arbetsmoral i effektivitet. Det är med effektivitet är så knepigt att jag tvingades slå upp det i SAOB (Svenska Akademins ordbok), alla tidigmoderna historikers bästa vän. SAOB skriver:

egenskap(en) l. tillstånd(et) att vara effektiv, verkningsfullhet; kraft, styrka.

Tyvärr står det ingenting om hur man mäter sådan verkningsfullhet när det kommer till intellektuellt arbete.  I brist på bättre måttstock mäts effektivitet därför i synbara resultat. Det vill säga: den som plitar ihop tio sidor text och skriver ut dem under en arbetsdag är en duktig och flitig människa med god arbetsmoral. Den som efter en dags tänkande äntligen har knäckt ett besvärligt teoretiskt problem är…  en suspekt slarver.  För den som råkar ha jobb som baserar sig på kreativt tänkande är detta naturligtvis en katastrof. Hur mäter man sitt tänkande? När blir det effektivt? Är det mer effektivt att skriva ned tio sidors referat av någon författares syn på det ena eller det andra, än att sitta en eftermiddag och grubbla på en forskningsfråga? Effektivitetskriteriet utesluter dessutom en sak till: vikten av att göra ingenting.

Att det kan ha betydelse att göra ingenting är såklart oerhört provocerande i en tid där allt ska kunna mätas och värderas enligt fastlagda skalor. Men jag vill påstå att det i själva verket är kärnan, essensen, i allt kreativt arbete. Det är inte så att man ska sitta stilla på en stubbe och vänta på inspiration, för då kan man få vänta i evigheter. Inspiration uppstår ur arbete, det är min fasta övertygelse. Däremot måste man ibland ge hjärnan en chans att i lugn och ro få bearbeta saker – genom inte tänka, inte skriva, inte vara effektiv. Det är när man inte gör någonting som man skapar förutsättningarna för att vara kreativ. I tankepauserna uppstår nämligen det oväntade. När får man oftast en plötslig och genialisk idé? När kommer man på den självklara lösningen? När öppnar sig ett nytt, oväntat perspektiv? Jag vet inte hur det är med er andra, men för mig händer detta vanligen när jag gör något helt annat än försöker vara effektiv: på morgonen precis när jag vaknat, på bussen hem, i badkaret eller sysselsatt med något som överhuvudtaget inte har med jobbet att göra.

För det tredje är det viktigt  att hålla en konstant, god och jämn arbetstakt. Den som punktligt infinner sig på kontoret klockan åtta, författar tio sidor text, skriver ut den och lämnar kontoret klockan fem för att sedan upprepa alltsammans i samma goda, jämna takt följande dag och dagen därpå och dagen efter det är en god, flitig människa med arbetsmoral. Den som jobbar frenetiskt intensivt tolv timmar ena dagen, och bara förmår fyra timmar nästa är en…

…suspekt slarver.

I jobb som kräver att alla varje dag gör sin del inom vissa tidsramar  för att fungera är en sådan arbetsmoral helt logisk. Man kan inte ha ett sjukhus när sjuksköterskor och läkare kommer och går lite som de vill. Men vårt jobb är inget sjukhus. Det enda som spelar roll i slutändan är kvalitén på det vetenskapliga arbete vi bedriver. Om det arbetet gör sig bäst i sängen på eftermiddagen eller framför ett skrivbord klockan sju på morgonen måste väl ändå göra detsamma. Om det sker ryckvis eller i en stadig, jämn takt måste väl göra detsamma! Om man tänker bäst med pennan i handen eller stirrandes in i väggen med en kaffekopp på huvudet måste väl ändå göra detsamma!

Antagligen är det väl också förkastligt att sitta och skriva blogginlägg mitt på blanka eftermiddagen. På arbetstid! Ja, men det händer även att jag till exempel sitter och läser en artikel på min fritid. Då är det knappast någon som ifrågasätter min dåliga fritidsmoral.

Att skriva 3

Publicerat av under Personligt, Skrivande

Till de flesta större skrivprojekt jag sysselsatt mig med har jag haft en skrivdagbok. Där kan jag resonera med mig själv om vad som händer med texten medan jag skriver. Det är långa, tråkiga utläggningar om detaljer och disposition, urval och berättelsens inre logik. Sådant man vill skona sin omgivning från att behöva höra på . Där ges fritt utlopp för tvivel och ångest, frustration och hopplöshet. Det är många ”åååh!!!”, ”man blir tokig!” ”ingenting går”, ”omöjligt igen!!!!” och ”jag tror jag ger upp!” i de där skrivdagböckerna. Men där finns också plats för hybris och självgodhet. De dagar min text känns som den bästa i hela världen skriver jag det. Sådana stunder är ju så hopplöst få och kortvariga att de förtjänar att uppmärksammans ordentligt.

Skrivdagboken har alltså funktionen av att vara en samtalspartner med outsinligt tålamod. Med problemen händer ofta något märkligt när man skriver ned dem: de förvandlas och visar sig vara något annat än man först trodde. Och när man väl fattat var den verkliga knuten satt, så löser den upp sig.   Det är nästan som magi. Det som var så svårt blir plötsligt hur enkelt som helst.  Sedan fyller skrivdagböckerna en funktion till. När man ger sig in i nya projekt får de gamla skrivdagböckerna en lugnande, distanserande funktion.  De blir ett slags bevis på att det faktiskt blev en färdig och hyfsad text  trots alla tvivel och trots all vånda. Som i skrivdagboken till Cederströmska huset där jag skrev:

Har läst tankeboken till Sveaborg. Det är ju alltid en tröst. Jag var lika förvirrad förra året! De första idéerna var lika usla och de första scenerna lika hopplöst trevande, suddiga, utflytande och ofokuserade. (3 mars 2009)

Sedan är det ju lite tråkigt att skrivdagboken till Cederströmska huset i sin tur funkar rätt dåligt som uppmuntran. Den slutar såhär:

Ha ha! Pjäsen som aldrig blir färdig. Man kan ju hålla på hur länge som helst. Den vill inte! Och nu har det gått så lång tid att jag tappat all känsla för klanen Cederström och alla fastrar, mostrar, kusiner och oäktingar. Pjässkrivandet börjar likna Jacob Cederström själv: ständigt på kryckor!     (28 maj 2010)

Vid vissa skrivprojekt kommer man osökt att tänka på Orlando i Virginia Woolfs roman som släpar runt på sin ”Ode till en ek” i fyrahundra år innan den blir utgiven.

(För övrigt har nedräkningen startat. 16 april börjar årets VM. Den som först listar ut vilken sport det gäller, får ett påskägg!)