Varför man ska hålla på med gammal historia del 1

Publicerat augusti 29, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Historia i allmänhet

Jag vill egentligen inte göra några listor där det ena värderas högre än det andra, men man måste ju börja någonstans och då börjar jag med svaret:

för att gammal historia vässar kreativiteten!

När det ständigt fattas källmaterial, eller stora bitar av källmaterialet, för att det alltid är någon fingerfärdig människa som har bränt, gallrat eller snutit sig i arkiven och man ständigt kommer till återvändsgränd efter återvändsgränd och man inte fattar hälften av vad källorna försöker berätta, krävs nämligen kreativitet. Man får försöka använda de källor som finns så gott man kan. Ibland säger de mycket mer än de utger sig för att göra. Ibland kan man genom oväntade kombinationer av källor lösa sina problem. Det kan inte vara en slump att många inflytelserika, innovativa historiker arbetat just med äldre källmaterial. Jag tänker på framväxten av mentalitetshistoria, mikrohistoria eller franska Annales skolans stridsrop histoire totale! – en historia som innehåller allting. De måste ha tänkt ungefär: men hur kan man få fatt i människors vardagsliv, deras tankar och idéer om världen utan film, inspelningar eller en flod av dagböcker och privata brev från alla samhällsskikt? Och så har de uppfunnit olika kluriga sätt att ändå kunna säga någonting om det som egentligen inte lämnat efter sig några direkta, synliga spår. Som att gå på jakt efter en bys vardag och sociala liv genom att lusläsa rättsprotokoll från en kätterirättegång som Emmanuel Le Roy Ladurie gör i Montaillou. Eller undersöka vad en riktig lurendrejeriaffär har att säga om minne, makt och relationer som Natalie Zemon Davies i Martin Guerres återkomst.

Att man tvingas leka detektiv i arkiven eller pussla mellan lösa fragment gör en kort sagt till en bättre historiker eftersom man hela tiden ofrivilligt måste tänka om, tänka nytt och tänka till. Och oavsett om man ägnar sig åt äldre perioder eller inte tror jag alla historiker skulle må bra av att någon gång stå med en dammig, söndervittrande volym i handen och i tårar inse att det man letade efter fanns inte här… heller.

Om gammal historia

Publicerat augusti 27, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Historia i allmänhet

Förra veckan avslutade jag på bästa tänkbara sätt. Jag var nämligen på workshop i Lund med Premods – nätverket för skandinaviska doktorander som sysslar med förmodern tid. När vi träffas är det som det borde vara alltid i den akademiska världen: prestigelöst, högt till tak, engagerat och nyfiket. Vi håller på med rätt olika saker, men det finns ett par saker som förenar oss. Våndan i att syssla med fragmentariska gamla handskrifter, det trixiga i att förstå en försvunnen, främmande värld och den otäcka känslan av att de moderna samhällsteorierna alltid skevar lite grann när de konfronteras med äldre tid. Om man hörde oss diskutera skulle man lätt få intrycket av att förmodern historieforskning aldrig varit mer blomstrande och livaktig, men…

… det är förstås en illusion. I själva verket befinner sig den förmoderna historieforskningen om inte i kris så i rejäl uppförsbacke. Det blir allt färre som forskar om äldre tid runt om i hela Europa. Det beror förstås på en rad olika saker. Det är en tröskel till äldre tid. Inte nog med att man måste lära sig omöjlig handskrift, man måste också lära sig förstå en helt orimlig värld med helt andra föreställningar, världsbilder och värderingar än vår egen. Titt som tätt spårar dessutom äldre tiders skrivare ur och börjar uttrycka sig på latin, tyska, franska eller något annat språk som man alltså också borde behärska.

Men det är också svårare att se den direkta nyttan med att forska på äldrehistoria. Vår tid där vi är nästan lika besatta av nytta som en gång upplysningsmänniskorna men med en rejält mycket fantasilösare inställning är ogynnsamt för hela historieämnet, men kanske särskilt för äldrehistorisk forskning. En tid som hellre mäter än tänker är en tid där humanister med nödvändighet är olyckliga.

Det kommer heller inte att bli bättre eftersom gymnasieskolans nya historiekurser kraftigt snävats in. Nu ska fokus ligga på den så kallade ”nya” tiden, alltså tiden efter franska revolutionen. Det tycker jag är helt uppåt väggarna. Så i ett par inlägg här framöver kommer jag istället argumentera varför äldrehistorisk forskning är nödvändig, varför man har roligare om man är en förmodern doktorand och varför svaret på det moderna samhällets framväxt inte alltid finns precis runt hörnet.

Varför flottan?

Publicerat juli 11, 2012 av annasara under Flottan under stormaktstiden, Historia i allmänhet

Jag visste att jag skulle få frågor. Om man skriver en sjömilitär avhandling med utgångspunkt i ett rättshistoriskt material, använder kulturhistoriska teorier och undersöker socialt handlingsutrymme är det klart att man kommer få tusentals frågor. Så snart jag började fatta hur många fötter jag måste skaffa mig för att kunna stå i alla de forskningsläger där jag ville stå samtidigt så gjorde jag mig därför beredd. Det enda jag inte var beredd på var att alla dessa tusen frågor skulle kokas ned till en enda och att denna enda fråga sedan skulle slungas mot mig, oupphörligt om och om igen. Frågan är: varför skriver du om flottan?

Jag kom att tänka på den förra veckan eftersom den under den marinhistoriska konferensen lös med sin frånvaro. Ingen ställde den och det var en sådan befrielse. Jag började sedan fundera på vad den där frågan egentligen betyder och kom på tre skäl till att man ställer den. Det första är att folk hyser någon slags aversion mot segelfartyg i allmänhet och inte står ut att höra om dem. Det andra är att folk anser att flottan är så specialiserad, extrem och periferier att det liksom knappt är lönt att bry sig om den. Det tredje skälet är att folk inte ens kommer ihåg att vi har haft en flotta. Den är inte oupplösligt sammanlänkad med ett nationellt medvetande så som i Storbritannien, Holland, Portugal eller Frankrike. Om man misstänker att jag undersöker något som inte fanns är det ju klart att ämnet blir en smula apart.

Jag trodde i början att jag lätt och smidigt kunde skingra samtliga tre villfarelser genom några snitsiga formuleringar. Att skriva att flottan var tidens största organisation och arbetsgivare och hade långt många fler anställda på sina varv än någon annan verksamhet. Och att den på det sättet var en central del i väldigt många människors liv. Icke! Det biter inte. Jag börjar nu inse att jag i min iver att göra mitt ämne normalt också har begått en hel del misstag.

Bland sjömilitära historiker och – kanske framför allt – litterära skildrare av sjömilitärt liv brukar ofta det extrema, det avvikande och det särskilda med sjön betonas. Jag gick därför ut ganska hårt med att påstå att sjöliv nödvändigtvis inte är så himla unikt och att både sjömän och landkrabbor tillhör samma människoart. Detta har förvånansvärt nog inte upprört någon människa som sysslar med marinhistoria. Däremot verkar landhistorikerna ha svårt att hantera ett sådant påstående. För om marinhistoria inte är ett extremfall, något avvikande och särskilt, varför ska man då alls undersöka det? Räcker det i så fall inte med att hålla sig till landhistorien för att få svar på mänsklighetens alla frågor? För all del. Men i så fall borde det omvända också gälla. Att det skulle räcka med att undersöka marinhistorien för att få svar på mänsklighetens alla frågor och lämna den obetydliga landhistorien därhän. Jag tror faktiskt att man rätt framgångsrikt skulle kunna argumentera för att det vore rimligt. Den största andelen av världens befolkning bor vid en kust, sjö eller flod. Det mesta av all världens handel går fortfarande på vatten. Någon måste lasta fartygen och segla dem. Någon måste fiska fisken vi äter. Någon måste bygga fartygen. Utan den maritima världen och de människor som den sysselsätter skulle landvärlden stanna. Idag likaväl som igår.

Om man istället börjar mumla att sjöliv nog ändå har ställt vissa, särskilda villkor på människan och hennes tillvaro vänds detta obönhörligen genast till ett vapen riktat mot en. Jamen i så fall är ju marinhistorien fullständigt avvikande och kan inte säga någonting om människan eller om historiska processer, förändringar, händelser eller vad det nu är. Då är det ju överhuvudtaget inte representativt. För all del. Låt oss som historiker i fortsättningen bara ägna oss åt sådant som är fullständigt representativt; det vill säga sådant som majoriteten av människor ägnar sig åt. Grattis alla stadshistoriker som kan börja avveckla all forskning om borgerskap, handelsförbindelser före den moderna tidens genombrott. 1850 levde fortfarande 90 % av Sveriges befolkning på landsbygden.

Nej, så tolkar vi naturligtvis inte relevans. Inte vanligtvis. Bara när det gäller vissa forskningsfält ställs det plötsligt helt orimliga krav på representativitet. Vän av ordning undrar dock om en historiker egentligen någonsin undersöker annat än specialiserade, extrema och periferiera tillstånd med tanke på de avgränsningar som tidsbrist och utrymmesskäl tvingar en att göra. Det räcker att kasta en kort blick på folks avhandlingsämnen för att besvara den frågan med ett nej. Men eftersom man tack och lov har en hel radda andra historiker – levande och döda – jämte sig som man kan diskutera med och jämföra med kan man förhoppningsvis passa in sin lilla extrema pusselbit i ett större sammanhang som tack vare den pusselbiten blir en aning mer begriplig, genomlyst och nyanserad.

Vad forskare uppfattar som relevant styrs dessutom av rådande forskningsparadigm. De är ibland märkvärdigt provinsiella. Så är det i England mystiskt att ägna sig åt den tidigmoderna landarmén som står i ständig skugga av sin betydelsefulla, upphöjda, blöta kusin. I Sverige är armén däremot något som man knappt ifrågasätter. Om jag hade undersökt social ordning i den karolinska armén istället för den karolinska flottan slår jag vad om att jag aldrig hade fått frågan ”varför undersöker du armén?” med det där lätt skeptiska, bekymrade tonfallet på samma sätt som jag hela tiden får frågan ”varför flottan?”

Om jag låter lite bitter nu är det helt riktigt uppfattat. Jag är helt enkelt outsägligt less på att försvara ämnet för min avhandling endast för att folk tycker att marinhistoria är något främmande. Jag fattar heller inte längre vad jag egentligen förväntas svara på frågan. För att jag gillar segelfartyg? För att flottan är intressant? För att socialt liv i flottan är dåligt undersökt? Kanske förväntas jag inte svara något alls. Av mina marinhistoriska kollegors medkännande leenden att döma misstänker jag att jag inte är ensam om att få sådana frågor och att de inte är frågor utan snarare en slags markeringar.

Tidvis misstänker jag att frågan mest är en snubblande felsägning. Att man egentligen ville fråga om något annat men att man inte riktigt kommer på vad det är. Därför har jag här en lista på förslag. Nästa gång du vill fråga mig om varför jag forskar om flottan så tänk efter. Kanske menar du egentligen inte att fråga om det. Kanske vill du istället fråga om:

-Varför just sent 1600-tal?

– Varför rättshistoriskt källmaterial?

-Varför använder du just Foucault (eller någon annan av de teoretiker jag nämner)?

-Varför är du så intresserad av social ordning?

– Varför en militär organisation?

– Varför en sådan betoning på maktrelationer?

– Varför är Sverige intressant?

Eller något annat som jag med oerhörd förtjusning skulle vilja svara på eftersom frågan för mig skulle vara helt ny som en daggfrisk, doftande sommarmorgon.