Den bästa av världar

Publicerat augusti 23, 2010 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden, Historia i allmänhet, Skrivande

I den bästa av världar skulle det funnits mönsterrullor för vanliga båtsmanskompanier i flottan samt utförliga kyrkböcker från samma år som mitt domboksmaterial är ifrån. Det finns det inte. Jag har spenderat dagen för att försöka se om det någonstans finns någonting som klaffar, men resultatet är klent. Det är vid sådana tillfällen som man svär över att man valt att ägna sig åt 1600-tal då hälften brunnit, somligt slarvas bort och annat aldrig har existerat. Det är som att sitta med en handfull avklippta gardtrådar i handen och försöka gissa sig till vad för slags mönster som trådarna en gång var en del av. De källor som man trots allt faktiskt har kan tolkas på alla möjliga sätt, har tusen förbehåll och ständigt misstänkta slagsidor åt alla möjliga (fel) håll.

Jag tror att det är det är den blodiga källhanteringen då man sitter gråtfärdig med sina anteckningar och register som får akademiska historiker att bli så djupt provocerade av klåpare som till exempel Herman Lindqvist eller Christopher O’Reagan. Dessa hitte – på – historiker lever nämligen i den bästa av världar. De sysslar bara med eliten där källmaterialet vanligtvis är gott, funderar aldrig över källornas tvetydighet eller eventuella olämplighet utan plockar glatt bland gobitarna utan ett trist källkritiskt raster som smular sönder fantasin. De utvalda gobitarna klistras sedan ihop lite hursomhelst, om det bara gör historien spännande. Tråkigheter som pålitlighet eller sanningshalt verkar aldrig ha bekymrat dem. Berättarglädjen och fascinationen över det förflutna liksom vibrerar från sidorna: ”ser ni nu hur lustigt herr Y och X tänkte under denna konstiga tid!” Eller: ”tänk att alla missförstod den stackars snälla kung Gustaf och var sådana elaka skurkar.” Man kan påstå att den ena var god och den andre ond, att misslyckade krigståg berodde på att fel hjärnor planerade dem, att folk tänkte si eller så utan att grunda sina påståenden på annat än dramaturgisk lämplighet. I den bästa av världar behöver man inte ens några båtsmansrullor som klaffar med domstolsprotokollen. Om man tycker att båtsmännen verkar vara ett gäng unga, ogifta råa sällar så är det helt enkelt bara så. Jag skulle just nu vilja leva i den världen åtminstone lite grann. Själv funderar jag nämligen över varje stavelse. Kan jag verkligen påstå det här? Är det sant? Är det troligt? Har jag tolkat det hela rätt nu? Vad händer om man vänder på alltihop och istället ställer en sådan här fråga? Varför bygger ingen en tidsmaskin så jag kan åka tillbaka och kolla upp vissa detaljer? I den bästa av världar skulle varje historisk institution ha en tidsmaskin och vi tidigmoderna historiker med våra skrala källor skulle få använda den mest. Den som forskar om något som hänt efter 1920 får fråga mormor istället. I den bästa av världar.

Kölhalningens mysterier

Publicerat augusti 3, 2010 av annasara under Flottan under stormaktstiden, Historia i allmänhet

Under mitt första doktorandår har det gått upp för mig att jag sysslar med ett område där folk gärna kastar ur sig glada, obekräftade påståenden om allt möjligt. I synnerhet tycks finnas starka uppfattningar om hur grymt, hårt, orättfärdigt och eländigt livet till sjöss var förr i tiden. Sadistiska kaptener piskade och kölhalade folk dagarna i ända, och kölhalning var ju, det vet ju alla, i praktiken samma sak som en dödsdom. Ett sådant påstående verkar förvisso kanske klokt. Att bli nedhissad och dragen runt kölen på ett större skepp måste ju enligt all logik vara förenat med livsfarlighet. Ofta resoneras ganska omsorgsfullt för de krosskador och skärsår som följde, för att inte tala om den uppenbara drunkningsrisken. Jag skulle så gärna vilja lugnt luta mig tillbaka och acceptera detta påstående som en sanning men…

… efter att ha umgåtts ett år med rättskipningen inom stormaktstidens flotta går det att se ganska tydliga mönster. Straffen må varit hårda, med våra ögon sett kanske rentav grymma, men godtycklighet tillhörde inte amiralitetsrättens brister. Tvärtom var den ytterligt pragmatisk och ytterligt noggrann i sitt avstraffande. Om en sådan rätt verkligen såg anledning att döma någon till döden skulle den utan tvekan tillämpa ett vedertaget dödsstraff, som halshuggning, arkebusering eller hängning (vid stöld), inte ett nästan-dödsstraff. Det är en invändning. En andra invändning kommer från ett exempel som Rudolf Thunander nämner i sin bok Hovrätt i funktion (Lund 1993). Där ledde ett gatlopp 1694 till att två tjuvar efter gatloppet dog. Händelsen blev en skandal. Den ansvariga exekutorn avsattes och blev dessutom tvungen att betala dryga böter, 200 daler silvermynt, till tjuvarnas änkor. Alltså:ett hårt kroppsstraff var ett hårt kroppsstraff, inte ett dödsstraff. Om straffet ändå ledde till att den dömde dog, hölls räfst och rättarting med de ansvariga.

Nu har jag närmat mig en tredje invändning. Jag har lyckats matcha ihop 1692 års dombok med volontärregementenas mönsterrullor. Det är inte en helt lätt sak att göra eftersom källäget är så hopplöst fragmentariskt och både rullor och domböcker har stora luckor. Till saken hör att 1692 dömde amiralitetsrätten fem volontärer till kölhalning, av vilka jag lyckats spåra upp två stycken. Vid 1692 års slut levde de fortfarande, trots straffet. Vad betyder det? Dömdes straffet inte ut? Jo, i 1692 års dombok står ingenting om mildring eller benådning. Men var de verkligen arbetsföra? Ja, i rullan står ingenting om någon sjuklighet. Två fall är naturligtvis patetiskt lite. Men de pekar i alla fall på en sak: kölhalning var inte i praktiken en dödsdom. Om någon dog av en kölhalning var det ett misstag. Att straffet trots detta var ett hårt och tortyrliknande straff är väl närmast självklart.

Herrar och historia

Publicerat juni 23, 2010 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Historia i allmänhet

Vi var i förra veckan på internat och diskuterade hur kurserna i historia för den nya lärarutbildningen ska se ut (det är faktiskt roligare än det låter). Jag var medbjuden på nåder för att bidra med mitt unika, ungdomliga perspektiv. Som doktorand kommer jag ju fortfarande ihåg mitt studentliv, gud bevars. Hursomhelst, i bilen på vägen hem började vi diskutera varför det är mest killar som läser de avancerade kurserna i historia. Ja, varför är det så?

Jag fortsatte fundera på det efteråt och under fredagen kom jag tillsammans med några kollegor fram till att det helt enkelt var Peter Englunds fel. Jo, jo, det är inte alls så bisarrt som det låter. Minns ni Poltava? Den kom 1988 och slog knock-out på historie-Sverige. Plötsligt var det okej att intressera sig för krig och slagfält igen efter en lång tid av mördande tråkig den – enkla – lila – människan – som – plöjer – sin – åker – historia, gärna berättad i siffror istället för bokstäver. Hurra! Fritt fram för slagfältsturism och gamla krigsföremål som souvernirer! Fritt fram för uniformsdetaljer och hejdlös förtjusning över små finurliga, taktiska lösningar, eller enskilda generalers galenskap, eller bortglömda anekdoter från farfarsfarfarsfars tid. En flod av krigsskildringar såg nu dagens ljus av författare som alla ville likna Peter Englund men där de flesta missade Englunds talang att länka samman kriget och samhället, den lilla människan och det besinningslösa våldet. Nu menar jag inte att män per deifinition alltid är intresserad av krig, medan kvinnor inte är det. Men detaljältandet, fascinationen över hur ett skosnöre avgjorde lyckan för general Silfverhielm medan en förlupen kula blev major Gyldenskiölds fall är intressen som åtminstone traditionellt sett odlas bland män. För att inte tala om jättesuperintresset för andra världskriget. Oh my! Den har helt monumentala proportioner. Ska man tro bokhandelsdiskarna är andra världskriget den enda historia som genomsnittssvensken överhuvudtaget intresserar sig för.

Jag tror att alltihop det här har gett historieämnet en slags slagsida (dålig ordvits, jag vet). Den som råkar gilla klafsandet i gammal slagfältsvälling känner rätt fort igen detta gillande som ett historieintresse. Stärkt av detta söker man så in på Historia A på universitetet, tryggt förvissad om att hamna i goda händer. Det första man stöter på är en klassisk, politisk, traditionell historia som, fastän avsikten ofta är en annan, tar rygg på de stora manliga ledarna genom historien. Det dröjer åtminstone till termin två innan några andra historiska perspektiv börjar visa sig på allvar.

Men om man nu inte är så hysteriskt intresserad av krig och döda generaler utan kanske tycker det är mer intressant hur människor har haft det också när de helt fredligt blivit kära, fött barn, arbetat, förlorat sina nära, sörjt och gråtit. Eller om man bara tycker att det vore roligt att veta hur människor upplevde den där stora kyrkan när den en gång byggdes. Ja, då kanske man till att börja med inte ens fattar att man är intresserad av historia. För skolans läroböcker, populärbokhandelns hyllor och universitetets kursplaner talar om något annat. Detta hände bland annat mig. Jag fattade aldrig att historieämnet som man läste i skolan var samma sak som min gamla vurm för historiens vingslag när jag travade runt i gamla slott, kyrkor och stadsdelar.

Eftersom man nu inte förstår att man är historieintresserad söker man inte till några historiekurser på universitetet. Och gör man nu ändå det så möts man av… just det politik, krig och gubbar i uniform. Det krävs ganska mycket för att våga stanna kvar då.

I forskningen, måste jag säga för att inte få på nöten av mina kollegor, ser det förstås annorlunda ut. Uppsvinget för militärhistoria motsvaras inte av fler avhandlingar i ämnet. Den enda doktorand bland oss just nu som sysslar med någon form av krig och militära sammanhang är ironiskt nog… jag själv!? Hur gick detta till?