Mörker och ljus

Publicerat november 21, 2010 av annasara under Historia i allmänhet

Det är mörkt. Ljusnar sent och skymmer tidigt. De få timmarnas ljus känns dessutom lite blekta, disiga, urvattnade. Ändå var det länge sedan vi hade en så bra november med kallt och snö och soliga dagar. Men vad hjälper det. Klockan fyra ser mitt fönster ut såhär:

Jag tänker då på hur det var före elektricitetens tid. Och minns plötsligt Georges de la Tour. Jag tror det var Peter Englund som använde hans bilder för att bättre förstå det mörker som omgav 1600-talets människor. Det är lätt att begripa varför.

En av alla dessa vanitas. Handen på dödskallen, det vill säga: kom ihåg att du ska dö. Men jag är mest fascinerad av ljuset som kvinnan tittar på. Hur mycket märkbarare blev det inte, det fladdrande vaxljusets lilla låga om det var alldeles ensamt i ett stort ogenomträngligt mörker. Och vilken symbolisk tyngd hade det inte!

Jag kan nästan inte sluta titta på dessa bilder och på de människoansikten som ljuset lyser upp. Deras uttryck. Ofta är det koncenterade på något. Arbete eller spel eller ett barn. Ljuset finns där bara, som villkoret för att vi alls ska se dem. Det är naturligtvis en medveten religiös allegori. Bilden ovan föreställer till exempel en ung Jesus som hjälper pappa Josef i verkstaden. Men man kan också se den som en vardagsscen vilken som helst, från hur världen såg ut mörka kvällar under ett försvunnet 1600-tal.

Att lära av historien?

Publicerat november 3, 2010 av annasara under Historia i allmänhet, Personligt

Det talas då och då om vikten av att lära av historien. Det är till exempel därför som historia är ett skolämne och därför som en myndighet som Forum för levande historia finns. För att vi ska bli informerade om historiska skeenden och sedan undvika att göra samma misstag. Men tanken att historien är till för att tjäna som exempel kommer i själva verket från en annan tid, då historieämnet främst var till för att lära blivande regenter att styra och slåss. Genom att studera gamla kungars och fältherrars metoder och misstag, kunde den unge fursten slipa de nödvändiga färdigheterna för att bli en god härskare. Huruvida detta är en modell som också passar dagens elvaåriga mellanstadieelever låter jag vara osagt.

För mig är historia inget exempelämne. Det är ett demokratiskt, medborgligt och existensiellt ämne. Det handlar om att förstå sin samtid och kunna fatta beslut på korrekta grundvalar. Det handlar inte om att undvika gamla misstag. Det handlar om att förstå sig på orsakerna bakom till det som händer nu. Historia handlar också om den egna platsen i denna samtid. Kanske inte så mycket om den omhuldade idéen om ursprung och samhörighet, som en möjlighet att kunna spegla sig i andra människors liv och livsvillkor och därigenom bli medveten om sitt eget.

Men man ska också läsa historia för dess egen skull. För att vår värld helt enkelt är en följd av ansträngningar gjorda av människor i det förflutna och för att vi är skyldiga alla dessa människor en slags ihågkomst. Vi är skyldiga att försöka förstå dem – på deras villkor. En sådan hållning tvingar dessutom fram en viss ödmjukhet. Det är inte så att vår samtid sitter inne med alla svar. Det är inte heller så att vi som lever nu är de klokaste människor som har existerat. Det är kanske inte ens så att det som händer nu kommer ha någon avgörande betydelse för alla de tusentals år som kommer efter. Vi kommer, en dag, att vara lika glömda som de vanliga kvinnor och män, barn och gamla som levde här för tusen år sedan och vars röster i stor utsträckning gått förlorade.

Att läsa historia för historiens egen skull gör också att historia inte bara blir en räcka väldramatiserade anekdoter om män i lustiga hattar, utan ett faktiskt möte. Ett möte mellan nutid och dåtid. Och om man släpper taget om den förenklande föreställningen att historia handlar om att hitta rötter och gemensam identitet kan man stundom bli riktigt överraskad. Världen har sett mycket annorlunda ut. Så annorlunda att jag har mer gemensamt med en etiopisk getbonde av idag, än med någon född under 1600 – talet, om än aldrig så svensk och aldrig så lik mig. En tillbakablick på de omkring 160 000 år som den moderna människan har existerat får en att inse det egentligen självklara. Det är inte Nationen eller idéer om ett Gemensamt förflutet som binder oss samman. Det är Samtidighet.

Om kollektiv, beroende och 1600-talsmänniskans förmenta barnslighet

Publicerat oktober 1, 2010 av annasara under Historia i allmänhet

Av sånt jag fascineras av i historien så är det hur människor till vardags har tänkt som fascinerar mig allra mest. Det är något kittlande i att försöka föreställa sig en värld med helt andra föreställningar, idéer, åsikter och självklarheter än den egna. Jag tror det är därför jag hellre sysslar med 1600-tal än med modern historia. Det blir liksom tydligare skillnader då. Dessa skillnader kan man förstås ta sig an på olika sätt. För en del är den historiska berättelsen en utvecklingshistoria: sagan om hur människan gick från att vara oförståndig barbar till att bli en förnuftig, civiliserad modern individ. Skillnaderna består då alltid i att dåtidens människor ohjälpligen inte är på samma nivå eller har nått lika långt i sitt tänkande som vi har idag. En sådan syn är ganska vanlig, åtminstone när journalister och andra populärvetenskapliga skribenter ska förklara historiska förlopp för den breda allmänheten. Motsatsen finns förstås också: allt var bättre förr. Människan av idag är totalt degenererad och förlorad. Båda synsätten hindrar emellertid att man möter dåtidens människa på hennes egna villkor och dömer henne efter hennes egna förutsättningar. De gör dessutom historisk forskning ganska ointressant. För vad är det man vill åstadkomma genom att jämföra och värdera en annan tid efter sina egna referensramar? Risken är istället att man hemfaller åt förenklande förklaringar och skeva tolkningar.

Under 1600-talet sjönk mord – och våldsfrekvensen stadigt i hela Europa. Ett tag var det populärt att förklara detta med att människan under detta århundrade blev allt mer civiliserad, behärskad och förnuftig. Hon lärde sig helt enkelt att lägga band på sig och inte ta till knytnävarna för minsta lilla förflugna ord. Men är våld nödvändigtvis ett tecken på att man är ociviliserad, obehärskad och oförnuftig? 1600-tals människan levde i ett kollektivt samhälle. Det betyder inte att alla tänkte likadant, ville samma saker och ständigt gick åt samma håll. Det betydde däremot att människor var sammanlänkande med varandra på ett annat sätt än vad vi är i Sverige idag. Beroendet av andra var till exempel mycket tydligare. Vårt beroende av andra människor idag, åtminstone på en basal överlevnadsnivå, är i högsta grad opersonligt. Det är möjligt att leva sitt liv nästan i fullständig ensamhet. Bostad fixar man hos ett bostadsbolag, mat köper man i affären, pengar kan man tjäna utan att i någon större usträckning behöva konfronteras med arbetskamrater. För 1600-talets människa däremot var beroendet högst personligt. Bodde gjorde man med andra, maten, liksom alla andra livsavgörande materiella förutsättningar, var beroende av andras arbete och hjälpsamhet. Beroendet hade namn, ansikte och social status. Vikten av att kunna skilja mellan sanning och lögn, ärlighet och oärlighet, uppriktig lojalitet och maskerad vinningslystnad var oändligt mycket större än idag. Vad man sa, vad man gjorde, vilka man mötte och hur man uppförde sig granskades därför oupphörligen av andra. Denna sensibilitet för omgivningen har somliga (till exempel den gamle 30-tals teoretikern Norbert Elias och efterföljare)tolkat som ett uttryck för en obehärskad barnslighet och känslosamhet. Dåtidens människor var lättkränkta sällar som sprang till tinget i tid och otid eller som genast tog till nävarna vid minsta tecken på förolämpning. Hon var omogen, oförnuftig, grovhuggen och odisciplinerad. Men ju mer jag läser om henne och av henne, ju mer övertygad blir jag att hon i själva verket var ytterst socialt kompetent. Att hon rörde sig i en värld som bestod av tusentals komplicerade tecken och koder för socialt umgänge och att vi, om vi kunde besöka henne via en tidsmaskin, av hennes tid antagligen skulle betraktas som mycket egendomliga, socialt inkompetenta varelser. I detta vill jag inte lägga någon annan värdering än att vid frågan om vem som uppför sig mest civiliserat kommer alla tiders människor alltid tveklöst utropa sig själva. Att ett skällsord kunde få stora konsekvenser är med andra ord inte ett tecken på barnslig lättkränkthet, utan på ordens tyngd och djupa betydelse i denna beroendetyngda värld. Att det handlade om ett inrikat socialt spel och inte om barnsliga affektioner kan man hävda bevisas av just det faktum att förolämpningar och okvädningsord så ofta hamnade inför tinget. Om 1600-tals människan nu var så känslostyrd och oresonabel, varför var det då så viktigt att reda ut en förolämpning inför en sittande domstol? Om hon nu så ofta och gärna tog till våld, varför blev hon då så uppbragd över att bli dragen i håret eller slagen på örat? Är inte detta snarare ett tecken på en förfinad känslighet för just dessa saker?

Att våldet minskade var kanske inte en följd av att människan blev civiliserad, vilket hon varit hela tiden, utan av statsapparatens framväxt och att våldet successivt monopoliserades. Att staten kunde garantera lag och ordning gjorde att bönderna inte heller behövde ta till våld för att till exempel hävda rätten till den egna markens gränsdragningar – en vanlig konflikt i 1500-talets Sverige. Våldet tycktes istället centraliseras till vissa grupper: företrädesvis unga, socialt utsatta män som soldater, båtsmän och drängar. Var då båtsmän, soldater och drängar mindre civiliserade än resten av befolkningen? Eller var våldet ett tecken på något annat: till exempel en problematisk social situation där de kollektiva beroendet – till familj, släkt och vänner – betydde allt – medan en ensam människa var ingen? Kollektiva nätverk var ju just vad dessa grupper i stor utsträckning saknade. En ren slump? Nej, det tror inte jag.