Mittis

På fredag har jag Mittseminarium och dubbeltydigheten hos mina kollegor har den senaste veckan nått nya höjder. Mittseminarium är en slags Viktig Markering i doktorandlivet. Då ska man vara halvvägs. Då kommer människor tala om för en om man verkar ha hyfsad koll på vad man sysslar med eller om avhandlingen med nuvarande inriktning riskerar att bli ett fiasko. Ska man göra några stora, omvälvande förändringar i materialval, teori och disposition är det nu det ska ske. ”Hur känns det?” frågar därför mina kollegor titt som tätt. ”Är du nervös? Har du förberett dig?”  Jag tittar oförstående på dem. ”Nej, jag är inte särskilt nervös”, säger jag uppriktigt, ”bör man vara det? Och vad menar ni med att förbereda sig?” Kollegorna försäkrar då att jag inte alls behöver vara nervös och att det naturligtvis inte går att förbereda sig. Problemet är att deras leenden säger något helt annat. Så nu vill jag gärna veta:

Vad för slags Mittseminarium har ni andra varit på som föranleder dessa lätt hysteriska leenden och dessa dubbeltydiga försäkringar om att det inte finns någonting att oroa sig för, men…?  Har doktorander fått sina huvuden avhuggna? Har texten strimlats i en dokumentförstörare inför allas ögon? Har opponenten hållit ett skoningslöst korsförhör med doktoranden och ställt ingående frågor om hur doktoranden exakt har formulerat sig på sidan 53? Har opponenten haft skarpladdade vapen eller stigit upp i ett moln av rök och dimma och återkommit som Lord Voldemort? Jag föreställer mig nämligen ett rätt vanligt seminarium, i en vanlig sansad samtalston där en begåvad människa till opponent ger kloka synpunkter och en samlad, ansvarsfull doktorand svarar. Om ett Mittseminarium inte alls går till på det viset utan det förväntas att jag ska duellera med 1700-tals värja, gå på plankan eller läsa mitt avhandlingsmanus baklänges med en tunna på huvudet,  vill ni då vara vänliga att öppet och utan omsvep genast berätta det för mig. I så fall börjar jag se rätt iögonfallande skäl till att trots allt förbereda mig en smula. Jag tror också att ni bör upplysa min opponent om vad som gäller eftersom jag misstänker att man på andra platser har en mer konservativ syn på det här med seminarium och att han annars kanske varken hinner ladda pistolerna, putsa värjan eller få med sig en tunna på flyget vilket kan vara rätt besvärligt  i dessa dagar.

Ödmjukast

Amiral Hammar

 

Det bästa…

… när man har en lång, lång lista på saker som måste göras är att man får så mycket att välja på. Man kan till exempel välja att göra det som är roligast först.

Idén att man ska börja med det tråkiga för att sedan belöna sig med det roliga ger jag inte mycket för. Varför ska man börja med att straffa sig själv ordentligt för att man jobbar? Det tar dessutom ofta så mycket energi att göra tråkiga saker  att när man väl kommer fram till det roliga är man så trött att det roliga inte är hälften så roligt som det hade kunnat bli, om man gjort tvärtom.

Det värsta som kan hända om man börjar med det roliga är att man måste ta det tråkiga sedan. Har man tur så har man redan fått så mycket energi av det roliga att det tråkiga då går av bara farten. Har man inte tur får man bita i det sura äpplet, men det hade man ju fått göra i alla fall.

Dagens roliga: att läsa en spännande och intressant artikel om självmord i det tidigmoderna Europa och att leta exempel ur källmaterialet till en konferens i Glasgow.

Dagens tråkiga: artikeln om svenska sjöofficerares karriärer. Den är en riktig problemsamlare. Så den spar jag så länge.

 

Men… hur svårt kan det vara?

Jag fick en rolig förfrågan i höstas. Det var redaktören för Karolinska förbundets årsbok som hade läst min gamla magisteruppsats ”Att fäkta som en ärlig man” och undrade om jag inte kunde tänka mig att publicera den. Alltså, jag tycker verkligen om att få förfrågningar. Det får mig att känna mig intelligent (nästan briljant faktiskt), behövd och önskad. Så jag tackade naturligtvis ja. Bara jag fick göra några smärre ändringar. Det skulle gå fort tänkte jag. Min magisteruppsats var storartad, hur svårt kunde det vara att bara putsa till den lite?

Note to self: nästa gång du minns något som storartat, var snäll och läs igenom det innan du tackar ja till att publicera det någonstans.

Finputsningen har förvandlats till storsläggan. Bort med de pinsamma, taffliga teoriresonemangen, bort med den patetiska bakgrundbeskrivningen, väck med den löjligt banala forskningsöversikten. Rodnaden stiger på mina kinder när jag inser att Karolinska Förbundets redaktör faktiskt läst det här!

Men det finns förstås fördelar med att tvingas konfrontera en nästan fyra år gammal text. Man upptäcker att man trots allt har lärt sig någonting sedan dess. Och jag tycker dessutom om den här uppsatsen. Den var min port in i 1600-talet.  Den var mitt första möte med handskrivet 1600-tals material. Den föranledde mitt första besök på ett arkiv. Den gav en första glimt av stormaktstidens flotta. Och alltsammans var liksom kärlek vid första ögonkastet. De kommissiorialrättsprotokoll från 1676 som uppsatsen byggde på (jag vet att kommissorialrättsprotokoll kan vara världens tråkigaste ord, men försök bortse från det) är fortfarande mitt favoritmaterial. Det är lite som att komma hem. Så det är med ganska kärleksfull hand jag nu tar ihjäl mina gamla studentresonemang om ditten och datten, målar om dekoren, slår på de nyupphängda strålkastarna och säger: årets comeback är amiral Johan Bär! Ännu en gång i det akademiska rampljuset! Välkommen upp på scen!