Utopia?

En av Umeås gamla gallerior byggs just nu om och den nya gallerian har getts det sällsynt korkade namnet ”Utopia”. (Idéhistorikern Lena Eskilsson reder ut varför det är sällsynt korkat här.) Redan att man döpt gallerian till Utopia är ju sådär obehagligt pinsamt så att det kryper lite i kroppen när man tänker på det.  Men det är ändå ingenting jämfört med den text som cirkulerat idag på Facebook där Balticgruppen – gallerians ägare – försökt sig på lite kreativ ”storytelling”. Alltså: hur tänkte man här:

Där Umeälvs brusande vatten och det stora tysta havet möts finns en plats som ingen annan. En plats som inspirerats av den magi som råder i de trolska skogarna, över vidderna och vid älvens dånande framfart. Vi ser mäktiga och trolska vatten i vikar. Gyllene skiftningar från hjortron som frodas och berikar nejderna. Vi fängslas av en makalös och majestätisk skönhet som omger oss.

Vi har äntligen hittat den plats vi söker. Här kan drömmar förverkligas. Ett sagoinspirerat land i landet, en plats i hjärtat av Umeå. Som sprungen ur Bottenhavets mäktiga vatten, vackert färgad av norrskenets mystiska skimmer.

Det sägs att det en gång i tiden fanns en marknadsplats här, en passage där handelsmän och kungar långt bortifrån gästade för att delta i kommersen. Där människor möttes från när och fjärran, en mångkulturell levande plats, en smältdegel av historia, myter och verklighet.

Vi är här och nu, en ny historia skrivs, om en mötesplats som är navet i allt, en skimrande värld kantad av guld och glas. En plats för oss att förgylla. Tillsammans skapar vi vår egen saga – en saga som alla kan dela.

Här väntar dig magiska och spännande upplevelser. Här blandas fantasi med verklighet och tillvaron är på en och samma gång både enkel och full av överraskningar. Lämna vardagen för en stund och njut av en förtrollande drömvärld.

Välkommen till Utopia!

(Från gallerians hemsida)

Själv sträckte jag mig efter skämskudden när jag motvilligt läste texten första gången och undrade stillsamt om Balticgruppen är fullständiga kulturanalfabeter? Om vi lämnar det taffliga, svulstiga språket åt sidan (som får 1800-talets naturromantiska verk att framstå som en statlig utredning från 1950-talet), så består texten  av så många idiotiskheter och klavertramp att det borde vara fysiskt omöjligt att tränga in dem alla på ett så litet utrymme.  Först är det ett unket kolonialistiskt exotifierande i hjortron och norrsken och nejder och trolska vatten, vilket Erik Jonsson fördjupat sig i här. Sedan är det små geografiska petitesser som att havet ligger en sisodär 1, 6 mil sydöst om torget och älven flera hundra meter söderut (och om man syftar på någon slags forntid låg platsen för gallerian dåförtiden under vattnet). Med kungar från när och fjärran menar man kanske Gustaf II Adolf som tvångsförflyttade staden från sitt dåvarande centrum vid Backens kyrka till det nuvarande Rådhustorget under 1600-talet, men hur det hänger ihop med en ”förtrollad drömvärld”, sagor och magi, begriper jag inte riktigt.  Jag fattar att man försökt klistra ihop en känsla av ett slags mytiskt förflutet, men det känns snarare som att man begår våld på de människor som levt och lever här på riktigt. Att man sedan har mage att pussla ihop storheter som drömmar, sagor och fantasi med något så småttigt, ynkligt och patetiskt som en kommersiell galleria ger mig kväljningar. Fantasin är en kreativ kraft. Att köpa färdiga saker är  – hur skojigt det än kan vara – inte en särskilt kreativ handling. Man skulle kunna skriva spaltmeter om vad det innebär för ett samhälle att marknadstänkandet tagit över allt fler mänskliga aktiviteter och att sådana fantastiska, oersättliga och ovärderliga saker som drömmar kan köpas och säljas för ett par hundralappar, men jag nöjer mig här med att hänvisa till Nina Björk.

Det som jag retar mig på allra mest är nämligen det infantila tilltalet. Alltså, förtjänar inte Umeåborna  att bli tilltalade som vuxna, förståndiga, intelligenta människor? Vilken sträng i vuxna människor tänker man sig att frasen ”en skimrande värld kantad av guld och glas” ska slå an? Om Baltic kunde sina sagor bättre så skulle man för övrigt veta att guld och glas i sagans värld oftast betyder olycka.

För övrigt önskar jag att vi alla i fortsättningen klär ut oss till troll när vi planerar att bege oss till Utopias apotek för att köpa plåster, bindor  och fotsvampsmedel.

Som skatter

DSC_0208 Hej bloggen!

Sedan sist har jag skrivit ihop ett någorlunda sammanhängande avhandlingsutkast, lämnat in det och åkt på semester. Efter bara en dag ombord på Ostindiefararen Götheborg hade avhandlingsskrivandet förvandlats till ett blekt, flagnande minne som knappt ägt rum. Jag har ätit frukost bland kanoner, sovit i hängkoj, skavt sönder knogarna på sträva, tunga linnesegel och tänkt att detta är ungefär vad livet behöver innehålla för att vara bra. Nätterna var stjärnklara, dagarna soliga och utsikten från riggen fantastisk. Min rädsla för höjderna krympte successivt ihop till att bara gälla puttingvanten, den korta sträcka när man klättrar utåt för att komma upp på märsplattformen och tvingas hänga som en apa i sina stackars armar. Väl uppe i märsen eller uppe på ett rå vek rädslan undan för den lyckliga berusningen i se hur långt som helst ut över ett solglittrande hav. Det var fint att vara en del av den vänliga, öppna och entusiastiska atmosfär som jag sedan förra gången kommit att förknippa med Götheborg. Jag samlar alla ögonblick ombord och alla möten med människorna där som små skatter att plocka fram vid behov under hösten då det akademiska skrivandet gör mig trött eller den akademiska prestigejakten gör mig ledsen. Så länge det finns en vacker, seglande Ostindiefarare i världen kan man stå ut med mycket.

Just nu ska det dock bli roligt att komma tillbaka till jobbet igen och rota fram det där avhandlingsdokumentet och börja ordna upp allt  jag var lite för trött för att ordna upp innan semestern. Jag bryr mig inte om att Humanisthuset är en kaotisk byggarbetsplats och katastrofzon. Låt borrmaskinerna komma! Jag är redo för allt!

Avhandlingssommar

Juli. Högsommar. Jag är 19 dagar in projektet ”slutskriva avhandlingen”. I början försökte jag sköta det snyggt som ett vanligt jobb. Gå till kontoret, arbeta i åtta timmar, gå hem, vara ledig om helgen. Men nu har jag lagt ned det. Jag arbetar istället alla möjliga konstiga tider på dygnet, näromhelst och hursomhelst. När energin tar slut stänger jag av datorn och ger mig ut och springer. Jag tänker nästan inga storslaget kreativa tankar alls och märker att det gör mig besviken. Kanske hade jag väntat mig att själva avhandlingsskrivandet skulle laddas med poetisk kraft bara för att det var sommar. Att ”slutskrivandet” skulle kännas annorlunda än tidigare avhandlingsskrivande. Att det lätt mytiska skimret som finns kring slutskrivningsfasen skulle göra att det kändes mytiskt och skimrande.

Men jag har tvingats konstatera att det är som vanligt. Det ligger böcker och papper i travar runt skrivbordet, på golvet och överallt och det jag vill ha ligger alltid underst. Den mesta delen av tiden går inte åt att föra skarpa, begåvade resonemang utan att leta citat i källmaterialet och gräva efter andra forskares påståenden om ditt och datt. Jag minns som vanligt alltid fel saker och tror att de har skrivit saker som de inte gjort. Jag öppnar tusen dokument, klipper och klistrar, kortar ned, skriver om, flyttar runt och stryker hänsynslöst. Det dyker ständigt upp nya ord och begrepp som jag inte slagit upp i SAOB. Jag odlar ett stilla hat mot att klicka runt i källmaterialet efter rätt datum och rätt vittnesmål och skriva in det i fotnoterna. Tiden räcker inte till. Arbetet går som vanligt för långsamt. Det gick inte att sitta och skriva i ett förklarat rus dag ut och dag in nu heller. Mina behov av pauser och avbrott irriterar precis lika mycket som de gör i vanliga fall.

Men det värsta är att jag har en känsla av att jag kommer minnas det här slutskrivandet som om det verkligen var laddat med poetisk kraft, med mytiskt skimmer och kreativ energi. Som om jag hela tiden skrev med flyt och lust och inspiration. Att minnet effektivt kommer sudda ut trögheten och svårigheterna och transportsträckorna. Jag kommer sitta och drömma mig tillbaka till en sprudlande, blomstrande plats och jag kommer att kalla den för avhandlingssommar.