Han är överallt. Amiral Horatio Nelson. Han har ett eget rum på Royal naval museum. Han står staty på torget en liten bit bort. Gator är uppkallade efter honom. Här finns Nelsons bro, Nelsons port, Nelsons monument. Men det är inte bara i Portsmouth man ständigt stöter på honom, man kan strängt taget slå upp vilken bok som helst om brittiska flottan och hitta Nelson där. Hyllorna med marinhistorisk litteratur – och här spelar det ingen roll om det är i bokhandeln eller på universitetsbiblioteket – är indelade efter två teman: brittiska flottan under andra världskriget och flottan under Nelsons tid. Böckerna har följaktligen titlar som: Nelsons flotta, Nelsons skeppsgossar, Nelsons segel, Nelsons kanoner, Nelsons skospännen, sjömän och skeppsapor. Hela den brittiska flottans tidräkning är vid en närmre skärskådning indelat i något slags före och efter amiral Nelson. Ständigt, ständigt, denna Nelson.

Jag har ingenting emot amiral Nelsons person, det är bara det att han faktiskt är i vägen. Med en sådan monumental nationalhjälte som måste hyllas i tid och otid är det nätt och jämt någon som hinner ägna sig åt andra aspekter inom flottan. Även de som påstår att de sysslar med livet och villkoren för de som levde på ”the lower decks” sysslar i själva verket med Nelson. Det är med Nelsons blick – eller med någon av hans likars – som vi betraktar dessa män och kvinnor.  Jag skymtar här ett djupt historiemetodiskt problem. För det första blir alla marinhistoriska skildringar extremt aktörsinriktade. Jag har till exempel fortfarande inte kommit över en bok eller en artikel som förklarar den brittiska flottans exempellösa styrka under Napoleonkrigen med något annat än dugliga officerare, vältränade besättningar och amiral Nelson.

För det andra är aktören nästan undantagslöst en hög officer. Underofficerare dyker bara upp i den mån de orsakar problem för sina överordnade och övriga delar av besättningen när de blir bestraffade, super, horar eller slåss. Nå, bakgrunden till sjömilitär forskning i detta land är ju lite speciell eftersom den uppstod i anslutning till sjöofficersutbildningarna som ett sätt att dra nytta av historiska misstag, strategier och taktiker. Man kan tänka sig att det borgar för en viss form av värnande av traditioner och värnande om officerarens roll ombord. Men det underlättar inte precis förståelsen av flottan under tidigmodern tid. Särskilt inte som flottan också lätt behandlas som något som var fullständigt avskuret från resten av samhället. Sjömannen är följaktligen bara intressant i sin funktion som arbetskraft ombord. Vad han sysslar med för övrigt är oviktigt och irrelevant.

För det tredje är det som om brittisk sjömilitärhistoria börjar med Nelson. Ibland är det någon som också kommer ihåg spanska armadan i slutet av 1500-talet men tiden därefter är ett stort svart hål fram till ungefär 1780. Jag begriper att britterna snöar in på sitt sena 1700-tal. Det var en spännande och dynamisk tid, Napoleonkrigen är en tacksam ram och källmaterial finns i monstruösa mängder. Men jag skulle ändå artigt vilja påminna britterna om att de faktiskt hade en flotta även under 1600-talet, trots att Nelson inte var född då.

Undantaget från allt detta heter N.A.M Rodger och hans ”The wooden world” kan vara en av de bästa böcker om sjömilitär historia som någonsin har skrivits. Men så handlar den typiskt nog inte heller om Nelson och hans tid utan om sjuårskriget (1756-1762). Rodger gör faktiskt försök att nyansera bilden av flottan en aning och att knyta ihop den med sin tid. Hans arbete har varit banbrytande men det tycks mig som om han faktiskt är ganska ensam. Fast detta är ett land av marinhistoriska forskare och författare. Det är underligt.

För egen del blir jag alltmer tacksam över att den svenska flottan saknar en amiral Nelson. Jag har ingen nationalhjälte att ta hänsyn till när jag undersöker min flotta. Istället kan jag i lugn och ro ägna mig åt mina båtsmän och volontärer, repslagare och timmermän som aldrig någonsin behöver vara Nelsons båtsmän eller Nelsons timmermän utan som kort och gott kan förbli sina egna.