Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagens skola i Sollentuna är säker på sin sak. ”Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt” säger hon, angående skolans satsning på digital teknik (hela artikeln finns här ). Jag läste och förfasades. För en gångs skull är jag och skolministern på samma sida. Att pennan är ett redskap som kommer att försvinna är faktiskt det dummaste jag hört. Helt enkelt därför att en penna är ett mer kreativt redskap än en dator.

I flera dagar har jag  suttit med ett worddokument och kämpat med en konferenspresentation inför en marinhistorisk konferens i Glasgow. Jag har inte kommit någon vart överhuvudtaget. Det är sant att det går fortare att skriva på en dator. Att texten därför kan bli längre. Att den är prydligare. Men det är liksom en liten tröst när man sitter fast. Till sist öppnade jag en powerpoint-presentation istället för att strukturera upp presentationen lite med bilder och stödord. Men det det dröjde inte länge innan jag blev så  less på alla trista knapptryckningar man var tvungen att göra för att få något resultat att jag gav upp. Inte heller Prezi  kunde utföra det som min hjärna helst ville göra. Det var helt enkelt alldeles för komplicerat. Men…

… det hela löste sig under middagen på min kvarterspub. Med en bläckpenna och en servett. Det tog fem minuter, istället för det tiodubbla (som det hade gjort i datorn eftersom datorn kräver en massa kommandon för att fungera) och det uppenbarade för mig exakt var knuten fanns. Möjligen blev det inte lika snyggt som i Prezi, men det var liksom inte heller poängen. Till skillnad från en dator har en penna nämligen inga begränsningar. Man kan dra vilka linjer man vill, hur man vill, i vilken ordning man vill. Man kan skriva och rita precis som det faller en in. När jag tänker efter är det faktiskt  alltid till pennan jag går när jag kör fast. Helst vill jag ha flera pennor och ett stort, stort papper på golvet där man kan härja hänsynslöst, men det går som sagt också bra med en ynkligt servett och en vanlig bläckpenna. Jag kan däremot inte komma på en enda gång då jag gjort tvärtom – bytt från pennan till datorn för att jag kört fast.

Jag tror rektorn har blandat ihop det trevliga i att barnens texter är snygga och prydliga med att man faktiskt lär sig skriva för att ha nytta av det. Att skrivandet inte är till för andras skull utan för sin egen. Och då är det ju bra om man kan skriva även om man inte har ett tangentbord framför sig utan bara en bläckpenna och en servett.

Jag väljer penna och papper framför surfplattan. De har nämligen aldrig svikit mig, aldrig hakat upp sig, fått virus eller vägrat acceptera mina kråkfötter. De meddelar inte ERROR när jag försöker åstadkomma kreativa stordåd.  De gör allt vad jag ber dem om och så länge en dator inte gör det kommer den förbli pennan underlägsen.