Jag visste att jag skulle få frågor. Om man skriver en sjömilitär avhandling med utgångspunkt i ett rättshistoriskt material, använder kulturhistoriska teorier och undersöker socialt handlingsutrymme är det klart att man kommer få tusentals frågor. Så snart jag började fatta hur många fötter jag måste skaffa mig för att kunna stå i alla de forskningsläger där jag ville stå samtidigt så gjorde jag mig därför beredd. Det enda jag inte var beredd på var att alla dessa tusen frågor skulle kokas ned till en enda och att denna enda fråga sedan skulle slungas mot mig, oupphörligt om och om igen. Frågan är: varför skriver du om flottan?

Jag kom att tänka på den förra veckan eftersom den under den marinhistoriska konferensen lös med sin frånvaro. Ingen ställde den och det var en sådan befrielse. Jag började sedan fundera på vad den där frågan egentligen betyder och kom på tre skäl till att man ställer den. Det första är att folk hyser någon slags aversion mot segelfartyg i allmänhet och inte står ut att höra om dem. Det andra är att folk anser att flottan är så specialiserad, extrem och periferier att det liksom knappt är lönt att bry sig om den. Det tredje skälet är att folk inte ens kommer ihåg att vi har haft en flotta. Den är inte oupplösligt sammanlänkad med ett nationellt medvetande så som i Storbritannien, Holland, Portugal eller Frankrike. Om man misstänker att jag undersöker något som inte fanns är det ju klart att ämnet blir en smula apart.

Jag trodde i början att jag lätt och smidigt kunde skingra samtliga tre villfarelser genom några snitsiga formuleringar. Att skriva att flottan var tidens största organisation och arbetsgivare och hade långt många fler anställda på sina varv än någon annan verksamhet. Och att den på det sättet var en central del i väldigt många människors liv. Icke! Det biter inte. Jag börjar nu inse att jag i min iver att göra mitt ämne normalt också har begått en hel del misstag.

Bland sjömilitära historiker och – kanske framför allt – litterära skildrare av sjömilitärt liv brukar ofta det extrema, det avvikande och det särskilda med sjön betonas. Jag gick därför ut ganska hårt med att påstå att sjöliv nödvändigtvis inte är så himla unikt och att både sjömän och landkrabbor tillhör samma människoart. Detta har förvånansvärt nog inte upprört någon människa som sysslar med marinhistoria. Däremot verkar landhistorikerna ha svårt att hantera ett sådant påstående. För om marinhistoria inte är ett extremfall, något avvikande och särskilt, varför ska man då alls undersöka det? Räcker det i så fall inte med att hålla sig till landhistorien för att få svar på mänsklighetens alla frågor? För all del. Men i så fall borde det omvända också gälla. Att det skulle räcka med att undersöka marinhistorien för att få svar på mänsklighetens alla frågor och lämna den obetydliga landhistorien därhän. Jag tror faktiskt att man rätt framgångsrikt skulle kunna argumentera för att det vore rimligt. Den största andelen av världens befolkning bor vid en kust, sjö eller flod. Det mesta av all världens handel går fortfarande på vatten. Någon måste lasta fartygen och segla dem. Någon måste fiska fisken vi äter.  Någon måste bygga fartygen. Utan den maritima världen och de människor som den sysselsätter skulle landvärlden stanna. Idag likaväl som igår.

Om man istället börjar mumla att sjöliv nog ändå har ställt vissa, särskilda villkor på människan och hennes tillvaro vänds detta obönhörligen genast till ett vapen riktat mot en. Jamen i så fall är ju marinhistorien fullständigt avvikande och kan inte säga någonting om människan eller om historiska processer, förändringar, händelser eller vad det nu är. Då är det ju överhuvudtaget inte representativt. För all del. Låt oss som historiker i fortsättningen bara ägna oss åt sådant som är fullständigt representativt; det vill säga sådant som majoriteten av människor ägnar sig åt. Grattis alla stadshistoriker som kan börja avveckla all forskning om borgerskap, handelsförbindelser före den moderna tidens genombrott. 1850 levde fortfarande 90 % av Sveriges befolkning på landsbygden.

Nej, så tolkar vi naturligtvis inte relevans. Inte vanligtvis. Bara när det gäller vissa forskningsfält ställs det plötsligt helt orimliga krav på representativitet. Vän av ordning undrar dock om en historiker egentligen någonsin undersöker annat än specialiserade, extrema och periferiera tillstånd med tanke på de avgränsningar som tidsbrist och utrymmesskäl tvingar en att göra. Det räcker att kasta en kort blick på folks avhandlingsämnen för att besvara den frågan med ett nej.   Men eftersom man tack och lov har en hel radda andra historiker – levande och döda – jämte sig som man kan diskutera med och jämföra med kan man förhoppningsvis passa in sin lilla extrema pusselbit i ett större sammanhang som tack vare den pusselbiten blir en aning mer begriplig, genomlyst och nyanserad.

Vad forskare uppfattar som relevant styrs dessutom av rådande forskningsparadigm. De är ibland märkvärdigt provinsiella. Så är det i England mystiskt att ägna sig åt den tidigmoderna landarmén som står i ständig skugga av sin betydelsefulla, upphöjda, blöta kusin. I Sverige är armén däremot något som man knappt ifrågasätter. Om jag hade undersökt social ordning i den karolinska armén istället för den karolinska flottan slår jag vad om att jag aldrig hade fått frågan ”varför undersöker du armén?” med det där lätt skeptiska, bekymrade tonfallet på samma sätt som jag hela tiden får frågan ”varför flottan?”

Om jag låter lite bitter nu är det helt riktigt uppfattat.  Jag är helt enkelt outsägligt less på att försvara ämnet för min avhandling endast för att folk tycker att marinhistoria är något främmande. Jag fattar heller inte längre vad jag egentligen förväntas svara på frågan. För att jag gillar segelfartyg? För att flottan är intressant? För att socialt liv i flottan är dåligt undersökt? Kanske förväntas jag inte svara något alls. Av mina marinhistoriska kollegors medkännande leenden att döma misstänker jag att jag inte är ensam om att få sådana frågor och att de inte är frågor utan snarare en slags markeringar.

Tidvis misstänker jag att frågan mest är en snubblande felsägning. Att man egentligen ville fråga om något annat men att man inte riktigt kommer på vad det är. Därför har jag här en lista på förslag. Nästa gång du vill fråga mig om varför jag forskar om flottan så tänk efter. Kanske menar du egentligen inte att fråga om det. Kanske vill du istället fråga om:

-Varför just sent 1600-tal?

– Varför rättshistoriskt källmaterial?

-Varför använder du just Foucault (eller någon annan av de teoretiker jag nämner)?

-Varför är du så intresserad av social ordning?

– Varför en militär organisation?

– Varför en sådan betoning på maktrelationer?

– Varför är Sverige intressant?

Eller något annat som jag med oerhörd förtjusning skulle vilja svara på eftersom frågan för mig skulle vara helt ny som en daggfrisk, doftande sommarmorgon.