Förra veckan avslutade jag på bästa tänkbara sätt. Jag var nämligen på workshop i Lund med Premods – nätverket för skandinaviska doktorander som sysslar med förmodern tid. När vi träffas är det som det borde vara alltid i den akademiska världen: prestigelöst, högt till tak, engagerat och nyfiket. Vi håller på med rätt olika saker, men det finns ett par saker som förenar oss. Våndan i att syssla med fragmentariska gamla handskrifter, det trixiga i att förstå en försvunnen, främmande värld och den otäcka känslan av att de moderna samhällsteorierna alltid skevar lite grann när de konfronteras med äldre tid. Om man hörde oss diskutera skulle man lätt få intrycket av att förmodern historieforskning aldrig varit mer blomstrande och livaktig, men…

… det är förstås en illusion. I själva verket befinner sig den förmoderna historieforskningen om inte i kris så i rejäl uppförsbacke. Det blir allt färre som forskar om äldre tid runt om i hela Europa. Det beror förstås på en rad olika saker. Det är en tröskel till äldre tid. Inte nog med att man måste lära sig omöjlig handskrift, man måste också lära sig förstå en helt orimlig värld med helt andra föreställningar, världsbilder och värderingar än vår egen. Titt som tätt spårar dessutom äldre tiders skrivare ur och börjar uttrycka sig på latin, tyska, franska eller något annat språk som man alltså också borde behärska.

Men det är också svårare att se den direkta nyttan med att forska på äldrehistoria. Vår tid där vi är nästan lika besatta av nytta som en gång upplysningsmänniskorna men med en rejält mycket fantasilösare inställning är ogynnsamt för hela historieämnet, men kanske särskilt för äldrehistorisk forskning. En tid som hellre mäter än tänker är en tid där humanister med nödvändighet är olyckliga.

Det kommer heller inte att bli bättre eftersom gymnasieskolans nya historiekurser kraftigt snävats in. Nu ska fokus ligga på den så kallade ”nya” tiden, alltså tiden efter franska revolutionen. Det tycker jag är helt uppåt väggarna. Så i ett par inlägg här framöver kommer jag istället argumentera varför äldrehistorisk forskning är nödvändig, varför man har roligare om man är en förmodern doktorand och varför svaret på det moderna samhällets framväxt inte alltid finns precis runt hörnet.