Det var med spänd förväntan jag steg in på kontoret första gången efter semestern i förra veckan. Skrubben 3.0, hur skulle den se ut? Under sommaren har det nämligen bytts ut fönster i vår korridor och vi avslutade i våras med att packa ihop kontoren i lådor så att våra fönsterbytare skulle få plats att jobba.  Tillkännagivandet av fönsterbytet tände ett glimrande, flämtande hopp i våra frusna humanistsjälar. Kanske får vi nu i vinter vara med om att vi inte behöver sitta påbyltade med filtar, koftor, sjalar, halsdukar, mössor och vantar inne på kontoret! Allt kan hända. Allt är möjligt!

Besvikelsen när jag kom in på kontoret och allt såg ut exakt som jag lämnade det i juni var därför större än jag ville låtsas om. Den enda skillnaden var att B hade putsat våra fönster (!) som för övrigt var misstänkt lika de som satt där förut. Jag vet inte vad jag ska tro. Har vi blivit lurade?

Det faktum att folk nu också återvänder till kontor i kaos efter semestern har dessutom gjort sig påmint. Vi har lite olika sätt att hantera det på. Somliga börjar under metodisk tystnad att återställa sina rum. Möblerna släpas tillrätta, datorer koppas i och böcker ställs upp på sina hyllor under beslutsam effektivitet. Andra – som undertecknad – gör istället sitt bästa för att ignorera travarna med böcker och börjar sammanbitet  jobba i förnekelse. Sedan finns det dem från vars rum man hör rop, dunsar och brak och som  utstrålar en slags uppgiven förvirring. Jag vill inte dra några stora empiriska växlar på det här, men i vår korridor är merparten av dem som tillämpar metod ett och två historiker medan den tredje metoden mest tycks utövas av filosofer.

Hursomhelst är hösten här med kyliga stråk i luften och ny koncentration. Om två veckor kommer studenterna. Och så ska det skrivas nytt kapitel i min avhandling om disciplin, auktoritet och lydnad. Det blir något det!