1) Kerstin Ekman och jag är äntligen vänner. Jag har försökt att tycka om hennes böcker så länge utan att lyckas (med undantag för den fantastiska Herrarna i skogen men den gjorde det ännu mer irriterande att jag inte gillade hennes skönlitterära böcker) men nu har jag läst ut Grand Final i skojarbranschen och äntligen klickade det. Det var en av de bästa böckerna jag läst på länge. Och definitivt den bästa svenska moderna bok jag läst på åratal.

2) Snart är det bokrea. Den är ju inte vad den en gång varit men om man struntar i de stora bokhandlarna som har en undermålig låtsasrea och går till antikvariaten istället kan man fortfarande få uppleva något magiskt.

3) Och apropå bokhandlar sörjer jag förlusten av min älsklingsbokhandel. Sedan Åkerbloms byggde om förra året har den förvandlats från att vara ett Mecka för bokälskare till att bli vilken varuhusbokhörna som helst. Jag irriterar mig mer och mer för varje gång jag är där och mest irriterar jag mig på att man när man kommer nedför trappan inte längre ser böcker utan pennor och skrivböcker och en hylla med sällskapsspel. Jag vet att det är en genomgående trend just nu, och att bokhandlarna kämpar för sin överlevnad, men jag kan inte förstå att bokhandlarna tror att man ska kunna rädda sig genom att låtsas att man inte är en bokhandel längre.

4) Och när jag ändå är inne på temat riktiga bokhandlar som säljer riktiga böcker så har jag börjat nära ett  flammande hat mot hela deckargenren. Jag har egentligen ingenting alls emot deckare; den är som alla andra genrer: det finns bra och dåliga exempel. Men den har liksom tagit över allting. Den håller andra böcker som en slags gisslan. Jag tror att det för tillfället finns lika många hyllmetrar deckare på landets bokhandlar som resten av skönlitteraturen tillsammans. Man måste dessutom  alltid forcera dessa deckarhyllor som vore de en armé av uselt iscensatta mord och dussinpsykopater  för att nå fram till de böcker man vill ha. Jag tycker människor i fortsättningen ska få köpa deckare över disk med motbok och begränsad årlig ranson. När den är slut får man snällt läsa Middlemarch eller Bröderna Karamazov eller Grand Final i skojarbranschen. Vore inte det fiffigt?

Härom veckan handlade jag för första gången en bok mer eller mindre med näsan. Det var den här boken, John Steinbecks debutroman Blod och guld utgiven på det lilla roliga och pigga Sjösala förlag. Inte nog med att den är snygg, den doftar dessutom tjära! Jag tror att det är den bästa doft jag vet. Enda sedan jag var liten har jag drabbats av euforiska känslor av tjärdoft. Och nu har jag den i bokform i mitt vardagsrum. Något att fundera på när avhandlingen ska tryckas kanske?