Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan terrorattentatet i Norge började omgivas av konspirationsteoretiska rykten. Inte så länge, visade sig. Så fort det orimliga händer dyker de upp, konspirationsteoretiker från alla hörn som letar felaktigheter i det utmålade händelseförloppet för att sedan stolt deklarera varför det inte alls har gått till på det viset som massmedia målar upp. Breivik måste haft en medhjälpare, det är orimligt att genomföra båda de där attentaten på egen hand. Varför blev det ingen krater av bomben i regeringskvarteren? Varför utlöste han bomben när det knappt var något folk på plats i närheten om han nu ville orsaka så mycket skada?

Alla konspirationsteorier går ut på samma sak: i själva verket så kommer attacken alltid från ett annat håll än vi tror. Den har arrangerats av: staten/judarna/marxisterna/socialisterna/muslimerna/frimurarna/Bilderbegargruppen/utomjordingar eller vilka det nu är som beskylls för att planera att ta över världen. Som bevis för detta kan gälla i stort sett vad som helst. Händelser, uttalanden och slumpmässiga sammanträffanden från helt olika sammanhang kan klistras samman för att gälla som en helhetsbild. De mest våghalsiga drar trådarna tillbaka i historien för att påvisa att deras grupp redan under antiken/medeltiden/1700-talet och så vidare, hade en storslagen plan för sitt agerande.   Jag tror inte dessa konspirationsfrossare är medvetna om det själva, men de delar faktiskt ett par element i sitt tänkande med Anders Behring Breivik: en önskan att världen ska vara ett slutet system. Att allt är pusselbitar som kan inordnas i ett större berättelse där det finns en klar och tydlig skiljelinje mellan ont och gott. Det liknar hur mina 1600-tals människor mödosamt försöker sätta ihop sin värld till en biblisk avbild. Man kan läsa Olof Rudbecks Atlantica som en studie i hur försöken att göra världen rimlig till sist leder till fullständiga orimligheter. Problemet med dessa stora berättelser är att de alltid förutsätter att människors agerande är förutsägbart, logiskt och rimligt. Det finns inte utrymme för vanlig förvirring, vimsighet eller plötsliga ingivelser i en sådan berättelse. Ändå är historien full av plötsliga ingivelser. Av förvirring. Av ogenomtänkta beslut. Av sömnbrist, vimsighet, senildemens och känslosamhet. Av hemliga önskningar och dolda drömmar. Av kärlek och antipatier baserade på ingenting annat än spontana uppfattningar. Människor fattar beslut på de mest orimliga grundvalar. (1600-talet hade åtminstone plats för denna orimlighet: man kunde handla i Guds ingivelse eller – när man var fullkomligt orimlig – förledd av Satan). Inte ens i en totalitär diktatur är människan helt igenom styrbar, eftersom hon inte är rimlig. Det är rimligt att människor när de hotas till livet väljer att inte yttra avvikande åsikter, bekänna sig till en förbjuden tro eller fortsätta skriva arga, regimkritiska texter. Det är därför en totalitär diktatur är så våldsam. Men till diktatorns förtrytelse agerar människor helt orimligt: de protesterar, skriver och ber precis på det sättet som det rimligen inte borde göra.

Inte bara människor, utan även händelser är helt orimliga. Det är orimligt att ett välbyggt regalskepp kantrar och exploderar redan innan ett sjöslag har börjat. Det orimligt att ingen har kommit ihåg att stänga kanonportarna eller minska segelytan innan vändningen genomförs. Det fullständigt orimligt att folk på ett stort träskepp springer omkring med ljuslyktor i närheten av krutdurken som – när skeppet kantrar – kan antända krutet och spränga hela skeppet i luften. Ändå var det just detta som hände i slaget vid Ölands södra udde 1676.

Det är orimligt att en ensam tokstolle genom att skjuta Österrikes kronprins 1914 kan starta ett helt världskrig. Det är orimligt att en regim några decennier senare ska upprätta ett helt industrisystem enbart för att döda människor. Det är orimligt att någon spränger en bomb i regeringskvarteren på en Skandinavisk huvudstad – när det inte ens är rusningstid – för att sedan åka ut till en ö och systematiskt skjuta ihjäl ungdomar på ett politiskt sommarläger.

Världen är orimlig. Den är full av logiska luckor, av händelser som inte borde ha hänt. Detta finner människor som Anders Behring Breivik och konspirationsteoretiker fullständigt outhärdligt. För vad är då meningen med allt. Vad är meningen med våldet, dödandet, förtrycket, lidandet, orättvisorna om det inte är en del av en plan? Vad är meningen om det inte ens finns någon som liksom Sauron ondskefullt sitter och gnuggar händerna av förtjusning åt världens olyckor? Vad är meningen om det är så att världens osäkra belägenhet orsakas av en massa, motstridiga, intressen som alla drar åt varsitt håll och där somligt inte ens har med varandra att göra, men trots det olyckligt samverkar till en katastrof? Vad är meningen om tillfälligheter kan göra att människor om uppriktigt vill göra gott ändå gör ont eller om massmedia ljuger, inte för att de är tillsagda att göra det som ett led i någons stora grandiosa övertagande av världen, utan för att reklamintäkterna inte tillåter allt för krångliga redovisningar av den komplexa verkligheten? Vad är meningen om det finns helt orimliga människor, som Anders Behring Breivik, som inte är ett led i någons plan utan som faktiskt är terrorist helt efter eget huvud. En sådan värld måste vara den otäckaste plats som finns att leva på. Skrämmande i all sin rimlighet.