Om Jacob Matsson Kring

Nu har det hänt igen. Efter en lång lång paus har jag åter börjat pyssla lite med mitt källmaterial. I sin grundform består det av urgamla inbundna protokoll från Krigsarkivets valv. De har en alldeles egen doft av flera seklers damm och smuts men är häpnadsväckande välbevarade. Säga vad man vill om stormaktsmänniskorna men de visste hur man gjorde papper och bläck av lysande kvalité. Med hjälp av en digitalkamera har jag samlat dessa protokoll i min dator istället. Det är när jag sitter och slött klickar mig fram mellan bilderna som han dyker upp igen: Jacob Matsson Kring. En ung båtsman som 1685 dömdes till döden för dråp. Fallet var långt och invecklat men såg ungefär ut såhär: båtsmannen Jacob hade fått en ovanligt stor summa pengar när han lät leja sig som båtsman; en summa som uppenbarligen väckte avundsjuka . På en stor generalmönstring utanför Karlskrona blev han flera gånger påhoppad på gatan av en annan båtsman, Elias Olsson Lo. Jacob klagade hos sin kapten som satt och åt inne på en gästgivargård, men kaptenen tyckte att det där fick båtsmännen lösa själva. Ute i förstugan till gästgivargården hamnade de två båtsmännen så i slagsmål. En kniv kom fram och Elias blev så svårt stucken att han ett par dagar senare avled. Amiralitetsrätten såg sig tvungen att döma Jacob till döden, men ett antal förmildrande omständigheter gjorde att man ändå skrev till högre instans för att försöka få honom benånad. Han var ung, hade tagit fram kniven i nödvärn och han hade faktiskt försökt lösa grälet på andra sätt. Det hjälpte inte. Domen – halshuggning – fastställdes och verkställdes i juni 1686. Därmed trodde jag mig hela saken avslutad, när jag satt och renskrev de sista dokumenten någon gång i mars.

Men nu så hittar jag plötsligt Jacobs testamente! Där ber han att det som finns kvar av legopenningarna ska skickas till fästmön, Karin Danielsdotter i Ångermanland. En kapten har hjälpt honom att skriva.  Av en slump har detta testamente sparats åt eftervärlden och vid sidan om kungligheter och stora män blir så också en enkel båtsman ihågkommen och en fästmö i Ångermanland namngiven.

Det är den lilla människan som gör det. Den lilla människan som länkar samman perspektiven. Både för att man kan känna igen honom och för att man inte kan det. 1600-talets människa är förbluffande lik, och samtidigt ständigt förbryllande olik – oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s