Efter en vecka i den stora staden vet jag numera allt om att släpa en alldeles för tung väska på tunnelbana tvärs genom hela stan, att vara förkyld på ett litet, brittisk vandrarhem samt om att den Londonska bostadsmarknaden inte är anpassad för människor som bara ska stanna ett tag, fast längre än kort och kortare än typ 6 månader.

Staden är sig själv knepig. Splittrad och osammanhängande, pulserande och avvaktande på samma gång. Det finns dessutom så många olika London som står i vägen när man försöker bekanta sig med staden. Andras London. Först finns såklart det officiella London  som är självmedvetet och självtillräckligt så som alla huvudstäder är. Det är ett London som med historiens rätt anser sig vara Storbritanniens pulserande hjärta. Juvelen i kronan sedan (nästan) alla kolonierna slitit sig loss och blivit självständiga. I detta London kan man besöka British Museum och titta på  stulna kulturskatter från resten av världen som det officiella London  helt ogenerat vägrar att lämna tillbaka.

Sedan finns förstås turist-London som breder ut sig som en tavla med Big Ben och Tower Bridge i förgrunden, shoppingstråken i dess mitt och ett odefinierbart landskap av röda dubbeldäckare, skalbaggeliknande taxibilar och ryktbar dimma i dess bakgrund. Det är en egendomlig stad där vissa, utvalda delar blinkar och glittrar och lyser och ropar: ”kom hit! Se mig!” medan andra sjunker in i ett mörker och blir osynligt. Men som nyanländ främling i staden förpassas man genast dit.

Turist-London överlappas då och då av Det Historiska London som är närvarande i varje tum av stadens gator och hus. Det Historiska London är en mosaik av delar som omsorgsfullt valts ut av Det officiella London för att representera staden och delar som inte alls har valt ut utan som man snarare försöker glömma bort. Det historiska London är gigantiskt och rymmer hur mycket som helst. Och verkar ibland vara en smula trött på sig själv. Vore det inte trevligt att få vara en stad som inte är rest ovanpå lämningarna av tusen andra städer?

Och så finns filmernas och böckernas London, drömmarnas London där dimman höljer en skarpsinnig Sherlock Holmes på väg ut ur sitt hem på Baker street eller där Virginia Woolf promenerar gatan fram i stor hatt och fladdrig långklänning i Bloomsbury. Där Charles Dickens fattiga barnhemsbarn fortfarande sitter olyckliga i rännstenen och där man gärna skulle vilja få en glimt av Oscar Wilde som glider förbi i elegant kostym.

Så finns vännernas och de bekantas London eftersom alla alltid har varit där. Fast hittills har ingen av dem någonsin lyckats ge mig en vettig berättelse om vad själva staden egentligen är för något. Kanske är de också förvirrade.

Jag är på jakt efter mitt eget London, men jag börjar ana att det nog kommer att ta lite tid. Särskilt om min förkylning ska fortsätta envisas med att hålla mig i husarrest på det här viset. Nå, en sak har jag hunnit hitta i alla fall. Det här:

Senate house Library - min egen hylla!