Vi var i förra veckan på internat och diskuterade hur kurserna i historia för den nya lärarutbildningen ska se ut (det är faktiskt roligare än det låter). Jag var medbjuden på nåder för att bidra med mitt unika, ungdomliga perspektiv. Som doktorand kommer jag ju fortfarande ihåg mitt studentliv, gud bevars. Hursomhelst, i bilen på vägen hem började vi diskutera varför det är mest killar som läser de avancerade kurserna i historia. Ja, varför är det så?

Jag fortsatte fundera på det efteråt och under fredagen kom jag tillsammans med några kollegor fram till att det helt enkelt var Peter Englunds fel. Jo, jo, det är inte alls så bisarrt som det låter. Minns ni Poltava? Den kom 1988 och slog knock-out på historie-Sverige. Plötsligt var det okej att intressera sig för krig och slagfält igen efter en lång tid av mördande tråkig den – enkla – lila – människan – som – plöjer – sin – åker – historia, gärna berättad i siffror istället för bokstäver. Hurra! Fritt fram för slagfältsturism och gamla krigsföremål som souvernirer! Fritt fram för uniformsdetaljer och hejdlös förtjusning över små finurliga, taktiska lösningar, eller enskilda generalers galenskap, eller bortglömda anekdoter från farfarsfarfarsfars tid. En flod av krigsskildringar såg nu dagens ljus av författare som alla ville likna Peter Englund men där de flesta missade Englunds talang att länka samman kriget och samhället, den lilla människan och det besinningslösa våldet. Nu menar jag inte att män per deifinition alltid är intresserad av krig, medan kvinnor inte är det. Men detaljältandet, fascinationen över hur ett skosnöre avgjorde lyckan för general Silfverhielm medan en förlupen kula blev major Gyldenskiölds fall är intressen som åtminstone traditionellt sett odlas bland män.  För att inte tala om jättesuperintresset för andra världskriget.  Oh my! Den har helt monumentala proportioner. Ska man tro bokhandelsdiskarna är andra världskriget den enda historia som genomsnittssvensken överhuvudtaget intresserar sig för.

Jag tror att alltihop det här har gett historieämnet en slags slagsida (dålig ordvits, jag vet). Den som råkar gilla klafsandet i gammal slagfältsvälling känner rätt fort igen detta gillande som ett historieintresse. Stärkt av detta söker man så in på Historia A på universitetet, tryggt förvissad om att hamna i goda händer. Det första man stöter på är en klassisk, politisk, traditionell historia som, fastän avsikten ofta är en annan, tar rygg på de stora manliga ledarna genom historien. Det dröjer åtminstone till termin två innan några andra historiska perspektiv börjar visa sig på allvar.

Men om man nu inte är så hysteriskt intresserad av krig och döda generaler utan kanske tycker det är mer intressant hur människor har haft det också när de helt fredligt blivit kära, fött barn, arbetat, förlorat sina nära, sörjt och gråtit. Eller om man bara tycker att det vore roligt att veta hur människor upplevde den där stora kyrkan när den en gång byggdes. Ja,  då kanske man till att börja med inte ens fattar att man är intresserad av historia. För skolans läroböcker, populärbokhandelns hyllor och universitetets kursplaner talar om något annat. Detta hände bland annat mig. Jag fattade aldrig att historieämnet som man läste i skolan var samma sak som min gamla vurm för historiens vingslag när jag travade runt i gamla slott, kyrkor och stadsdelar. 

Eftersom man nu  inte förstår att man är historieintresserad söker man inte till några historiekurser på universitetet. Och gör man nu ändå det så möts man av… just det politik, krig och gubbar i uniform. Det krävs ganska mycket för att våga stanna kvar då.

I forskningen, måste jag säga för att inte få på nöten av mina kollegor, ser det förstås annorlunda ut. Uppsvinget för militärhistoria motsvaras inte av fler avhandlingar i ämnet.  Den enda doktorand bland oss just nu som sysslar med någon form av krig och militära sammanhang är ironiskt nog… jag själv!? Hur gick detta till?