Sannerligen, lackar det inte mot jul…
Och den fantastiska godiskalendern som B gjort och hängt upp medan jag var på Universitetspedagogisk kurs och tragglade regelsamlingen. Inte klokt vad glad jag blev!
Tips och trix av diverse slag
Det måste bli ett slut på alla utflykter utanför den akademiska världen. Man kan ju snart börja tro att jag inte är någon riktig doktorand eftersom jag aldrig skriver om doktorandsaker. Det ska jag ändra på nu, genom att ge en inblick i livet på:
Kontoret
Jag delar det med min kollega B som började samtidigt som jag. Förra hösten såg detta kontor oerhört stramt, avskalat och seriöst ut. Sedan dess har det omärkligt pågått någon slags förändring. Saker och ting har under alla omständigheter förökat sig. Vi har fler böcker, fler stolar (många fler än vi behöver), fler pärmar, fler post it – lappar på villovägar och fler onödiga prylar på rummet än förra året. Ett kaos har i all stillsamhet brett ut sig över alla ytor. I fredags tog vi oss samman och röjde upp, så nu ser mitt skrivbord faktiskt inte ut som ovan längre.
Frågan är vad man egentligen behöver för att bedriva forskningsarbete? En stor röd mugg med en dödskalle på? Ett flaskskepp?En bild på Arnold Schwarzenegger? En fåtölj? Svar: ja, allt det här är oumbärligt. Jag kommer inom kort att förklara varför.
I den bästa av världar skulle det funnits mönsterrullor för vanliga båtsmanskompanier i flottan samt utförliga kyrkböcker från samma år som mitt domboksmaterial är ifrån. Det finns det inte. Jag har spenderat dagen för att försöka se om det någonstans finns någonting som klaffar, men resultatet är klent. Det är vid sådana tillfällen som man svär över att man valt att ägna sig åt 1600-tal då hälften brunnit, somligt slarvas bort och annat aldrig har existerat. Det är som att sitta med en handfull avklippta gardtrådar i handen och försöka gissa sig till vad för slags mönster som trådarna en gång var en del av. De källor som man trots allt faktiskt har kan tolkas på alla möjliga sätt, har tusen förbehåll och ständigt misstänkta slagsidor åt alla möjliga (fel) håll.
Jag tror att det är det är den blodiga källhanteringen då man sitter gråtfärdig med sina anteckningar och register som får akademiska historiker att bli så djupt provocerade av klåpare som till exempel Herman Lindqvist eller Christopher O’Reagan. Dessa hitte – på – historiker lever nämligen i den bästa av världar. De sysslar bara med eliten där källmaterialet vanligtvis är gott, funderar aldrig över källornas tvetydighet eller eventuella olämplighet utan plockar glatt bland gobitarna utan ett trist källkritiskt raster som smular sönder fantasin. De utvalda gobitarna klistras sedan ihop lite hursomhelst, om det bara gör historien spännande. Tråkigheter som pålitlighet eller sanningshalt verkar aldrig ha bekymrat dem. Berättarglädjen och fascinationen över det förflutna liksom vibrerar från sidorna: ”ser ni nu hur lustigt herr Y och X tänkte under denna konstiga tid!” Eller: ”tänk att alla missförstod den stackars snälla kung Gustaf och var sådana elaka skurkar.” Man kan påstå att den ena var god och den andre ond, att misslyckade krigståg berodde på att fel hjärnor planerade dem, att folk tänkte si eller så utan att grunda sina påståenden på annat än dramaturgisk lämplighet. I den bästa av världar behöver man inte ens några båtsmansrullor som klaffar med domstolsprotokollen. Om man tycker att båtsmännen verkar vara ett gäng unga, ogifta råa sällar så är det helt enkelt bara så. Jag skulle just nu vilja leva i den världen åtminstone lite grann. Själv funderar jag nämligen över varje stavelse. Kan jag verkligen påstå det här? Är det sant? Är det troligt? Har jag tolkat det hela rätt nu? Vad händer om man vänder på alltihop och istället ställer en sådan här fråga? Varför bygger ingen en tidsmaskin så jag kan åka tillbaka och kolla upp vissa detaljer? I den bästa av världar skulle varje historisk institution ha en tidsmaskin och vi tidigmoderna historiker med våra skrala källor skulle få använda den mest. Den som forskar om något som hänt efter 1920 får fråga mormor istället. I den bästa av världar.