De senaste veckorna har krig löpt som ett tema genom allt jag sysslat med. Det har förföljt mig i avhandlingsskrivandet, i undervisningen och till och med på konstmuseet. Och jag har funderat mycket på kriget. På vår benägenhet att tala om vår avsky för de krig som pågår, men oupphörligt glorifiera de krig som varit och genom berättelser och historiska förklaringar skänka kriget mening. Hur vinklade dessa historier om krigets mening är, blir uppenbart när man läser Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte som kom på svenska förra året. Det är den bästa populärhistoriska – om det kan kallas så – bok jag läst på åratal. Krigets myter skalas av in till det sista vita torra benet. Boken består till övervägande delen av intervjuer gjorda med kvinnor som deltog i andra världskriget i den sovjetiska krigsmakten. De var soldater, läkare, piloter, sjukvårdare, ingenjörer och partisaner. De hyllades som hjältar medan kriget pågick och avfärdades som fälthoror när det var över. Deras historia berättas aldrig, ofta för att de inte berättar den förväntade historien. ”Min man satt uppe hela natten med mig” säger en av kvinnorna i boken till Alexsijevitj, ”för att jag skulle lära mig alla viktiga slag och krigshändelser ordentligt.” Han var oroligt för att hon skulle berätta fel historia. Att hon skulle börja prata om hur kriget kändes eller vad kriget gjorde med de människor som deltog. Att hon skulle snudda vid det förbjudna. Kriget måste nämligen glorifieras, förhärligas, inlindas i storhet och triumf för att kunna berättas. Även i de svåraste ögonblicken måste där finnas ett element av ädelmod, mirakel eller högre mening. Men det är inte sådana berättelser Alexsijevitj intresserar sig för. Hon vill höra om vardagen. Om blod, tyfus, löss, köld, hunger och den tärande ensamhet som kriget lämnar efter sig. Särskilt hos dem som ingen efteråt vill kännas vid. Det är skakande läsning av två skäl: dels för själva skildringen av kriget som genom dessa kvinnor kommer nära på ett nytt sätt. Dels för att det blir så uppenbart att den historia vi skriver fortfarande är en manlig historia i den betydelsen att vi är mest upptagna med vad män sysslar med. Det spelar ingen roll att kvinnorna faktiskt är närvarande och tillmäts stor betydelse i samtiden, de rensas ut av eftervärlden i alla fall. Deras historier har ju en annan klangbotten än den vi känner igen. En stundom obehaglig klangbotten. Och hellre än att erkänna obehaget säger vi: det där är inte den riktiga historien. Det där har ingen betydelse. De där berättelserna kan vi väl vara utan?
Jag tror naturligtvis inte alls att vi kan vara utan dem. Och jag tänker mig att dessa kvinnors berättelser kan göra att också män tillåts berätta om sina upplevelser på ett annat sätt. Att det kan uppmuntra dem till att inte följa den uppställda mallen och alliera sig med den officiella (manliga) historieskrivningen utan erövra en ny slags uppriktighet. Ställa nya frågor. Var vi verkligen med om det historieböckerna och de stora berättelserna påstår att vi var med om? Eller var vi med om något annat? Svaren skulle kanske vara lika skakande som Alexsijevitjs bok.
annasarahammar.com 